Istället tänkte jag prata om en sak jag tänkt på när jag ser om serien, och nu när jag ser saker jag inte såg förut (som stora dramaturgiska luckor och Gale Harolds tatuering på ena fingret till exempel) och när jag började tänka på det så var det en sak som slog mig. I serien är det väldigt framträdande att man inte vill att karaktären Brian ska förändras, inte bara utifrån ett dramaturgiskt perspektiv utan ifrån ett psykologiskt inom-fiktivt. Jag tänkte inte uppehålla mig allt för länge vid detta utan mest ta detta som ett exempel på vad jag egentligen menar. Brian tillåts på fem säsonger inte förändras, medan de andra karaktärerna gifter sig, skaffar barn, dör, flyttar ihop, skaffar stadiga relationer och nya personligheter så får Brian hela tiden gå i samma hjulspår. Dels genom att manusförfattarna i seriens slutscen (vilken fortfarande gör mig upprörd) låter honom starta om där serien började, som om han var samma person, men också genom att de andra karaktärerna när han uppvisar spår av att vilja förändras i princip får panik och börjar tjata om att han är inte sådan, han är si och så etc. Slutsatsen är att så länge han är som han brukar så är de irriterade på honom men om han förändras till att bli  det som de vill att han ska bli, så får de panik för att han rubbar balansen och inte är som han brukar.

Så där är det ju inte i verkligheten…tänkte jag. Jag vill gärna tro att jag vill att mina vänner ska förändras, att de ska utvecklas och bli så där man önskar att de vore. Inte för att det är något fel på dem, men det är ju så irriterande att de är oorganiserade, bohemiska, oansvartagande osv. Men tyvärr, jag gillar när jag får den som styr och ställer, planerar och genomför, har koll på vad vi ska göra. När andra helt plötsligt börjar ta ansvar känner jag panik genom kroppen, det där är ju min roll. Jag tror att vänskap bygger på en balans, och när någon förändras så rubbas balansen och den här paniken utbryter.

Detta är självklart en vedertagen kunskap om att det ligger till på det sättet, absolut. Men det jag menar är kulturen kan fungera som en skrattspegel för oss, det är när vi ser vårt eget beteende framför oss i fiktionen som vi kan förstå vårt eget beteende, och andras. Det är därför kulturen är så oerhört viktig, för att vi ska kunna förstå oss själva, och vår historia.

Vi börjar med Dramaturgin. Serien bygger på en brittiska serien med samma namn som sändes före den amerikanska, den första säsongen bygger sålunda på föregångaren. Men i den amerikanska så har de tagit det till en helt nivå och förbättrat det i den brittiska serien som kunde förbättras (sägas bör är att den brittiska serien håller en hög nivå). Den amerikanska serien går över fem säsongen och låter karaktärerna och relationerna utvecklas i en bra takt (även om det knyts ihop för mycket i slutet, jag kommer till det) och har en bra balans i varje avsnitt, de lyckas dessutom blanda politik och vardagliga bekymmer på ett balanserat sätt. Men framförallt så finns det en tydlig dramaturgi, både över hela serien men även i varje avsnitt. Det finns en tydlig dramaturgisk kurva med crescendo och peripeti där varje parallell historia har sin egen utveckling men ändå binds samman. Just det faktum att varje karaktär har sin egen båge och historia är något som jag tycker är bra, det blir inte som i de flesta fall där någon glöms bort och kommer på efterkälken utan här får faktiskt alla plats.  Det här håller sig till sista avsnittet ungefär, där de olika historierna inte har samma takt och hälften av dem är färdiga medan de tre andra inte riktigt är färdiga utan knyts ihop på ett konstigt sätt. En av dessa är den relation som går igenom hela serien och som påverkat mig mest, den mellan Brian och Justin. denna kommer jag nu gå in och närstudera, vilket innebär en risk för spoilers. Du är nu varnad.

För att förklara relationen och det dramaturgiska problemet men även det genialiska krävs en bakgrundshistoria. Brian motsvarar den brittiska seriens Stuart, den ständiga playboyen som inte tror på relationer då han anser att detta är en heterosexuell illusion, hans motto är istället att aldrig be om ursäkt och gå från blomma till blomma. Brian är den snygga och självsäkra som får den han pekar på.

Justin är i seriens början 17 år och har precis insett att han är homosexuell, han söker sig till Pittburghs gaykvarter (liberty aveny) där han blir uppraggad av Brian och får följa med honom hem och senare kommer att förlora sin oskuld till Brian (personligen hatar jag uttrycket ”förlora oskulden” men låt oss inte gå in på detta just nu). Justin blir till Brians stora förtret förälskad i Brian och börjar förförölja honom. Brian försöker skaka av sig Justin men när han inser att Justin inte kan bo hemma på grund av sin homofobiske far så låter han Justin bo hos sig, men är på det klara med att de inte är ihop. I slutet av första säsongen så frågar Justin om Brian vill följa med honom på hans bal, vilket Brian vägrar. Men i slutet så dyker han upp där, och de dansar tillsammans. I slutet så går de ner till Brians bil för att säga farväl, Justin blir då misshandlad på väg från bilen. Brian för Justin till akuten och säsongen slutar med att Brian sitter gråtande och blodig i akutrummet.

I säsong två har Justin blivit rehabiliterad, han är kvar på sjukhuset. Brian besöker honom inte men står utanför hans rum och bevakar honom varje natt, utan att låta Justin veta att han är där. När Justin blir frisk och kommer ut från sjukhuset så söker han upp Brian, varpå hans mor uppmanar Brian att låta Justin vara. Men Justin vägrar och modern söker återigen upp Brian och övertalar honom att ”ta Justin” och Justin flyttar in hos Brian. Relationen mellan dem stärks, Justin återhämtar sig och även intimiteten mellan dem blir starkare när Justin först inte är redo för att ligga med Brian, men kommer senare över tröskeln och de förenas. Deras relation kommer dock att plågas av att Justin känner sig förbisedd och oifrågasätter deras relation, varpå Brian förklarar att de inte är gifta och inte har ett vanligt förhållande; men han föredrar att komma hem till Justin. Resultatet blir att de får ligga med andra, så länge de bara gör det en gång, och inga kyssar med andra. Justin kommer dock att hamna i problematiken att han förälskar sig en kille som är beredd att göra allt för honom och kan ge honom monogami, andra säsongen slutar med att Justin lämnar Brian.Men det händer mer än så, Brian övertygar Justin att söka till konstskola, betalar till och med hans utbildning och senare en dator till Justin så att han kan teckna med den. Justin och Brians bästa vän skapar en seriefigur till Brains ära som kallas rage.

I den tredje säsongen lever Justin bohemliv med sin nya kille, men inser efter ett tag att gräset inte är grönare på andra sidan. När killen till slut är otrogen mot honom så gör han slut med honom och fäller en för analysen viktig replik ”Brian lovade mig ingenting”. Varpå han försöker få Brian tillbaka genom att söka praktikplats på den reklambyrå Brian jobbar på, vilket han får. Brian är till en början inte helt positiv till detta men går till slut på med praktikplatsen, vilket resulterar i en återförening mellan dem och de återgår till sitt statusquo. Justin börjar nu försöka bygga upp sin självständiga identitet och fortsätter bo ihop med en vän istället för med Brian. I mitten av säsong av fyra drabbas Brian av cancer, vilket han undanhåller för Justin. När Justin av misstag får reda på det och senare berättar för Michael så kastar Brian ut honom. Detta avslöjar han för Michael beror på en räddsla för att Justin kommer lämna honom senare på grund av sjukdomen. Detta får Justin att bryta sig in i lägenheten och laga mat åt Brian, detta gör Brian rasande, varpå Justin puttar omkull Brian och förklarar för honom att han har flera skäl till att lämna Brian, men cancern är inte en av dem. Med de orden skickar han Brian i säng och tar hand om honom. Senare i säsong fyra bestämmer sig Brian för att cykla ett lopp från Toronto ( I Kanada) till Pittsburgh, detta trots att han skadad efter sin cancer fortfarande, detta för att trogen till sin karaktär måste visa sig stark. Han kommer nu även att skada en arm och genomför loppet skadad och illamående. Efter loppet är han skakat men har fått en uppenbarelse, han vill att Justin flyttar in på riktigt och frågar ”Shall I make place for your drawers in my drawers?”. Justin har dock fått ett jobberbjudande med filmen om Rage och måste åka till L.A.

I början av säsong fem så befinner sig Justin i L.A. och Brian är hemma i Pittsburgh och deras relation är på sparlåga. Brian konstaterar att Justin antagligen inte kommer komma tillbaka, men filmen blir inställd och Justin återvänder, till att finna Brian i säng med en annan – vilket mest får honom att skratta. Senare frågan han Brian om erbjudandet står fast, varpå Brian öppnar en låda brevid sängen, lådan är tom.

I samband med återvändande så börjar omgivningen runt dem bilda monogamiska konstellationer och Justin inser att Brian inte kan ge honom det. Varpå han återigen gör slut med Brian och flyttar hem till Michael och hans man. Varpå Brian ställer till med en scen och beskyller Michael för att förgiftat Justin med sina borgerliga ideal och hävdar att Justin var lyckligare innan, innan han ville ha saker som Brian inte kan, eller rättare sagt och som han själv påpekar, inte vill ge honom. Ett jättegräl utbryter mellan dem och Brian erkänner i ett svagt moment att hans föräldrars krossade äktenskap har fått honom att göra sig ovän med de två personer som betyder mest för honom. Brian har i sin iver för att upprätthålla dekadensen köpt upp den förre detta och nu nedlagda gayklubben Babylon, han lånar ut den för en manifestation mot förslag 14. På väg till flygplatsen för att åka till Australien så får han höra att en bomb detonerat på klubben, han återvänder och letar fram Justin i röran. Nu, för första gången i hela serien, säger han till Justin det som Justin och de andra väntat på hela hela serien. ”I love you”. Justin väljer dock att inte ta tillbaka Brian eftersom han fortfarande inte kan få det han vill, ett gift liv. Brian köper då ett hus till dem, säljer sin gamla lägenhet och Babylon, för att visa sin kärlek samt friar till Justin (vilket han gjort en gång tidigare efter explosionen då Justin säger nej, för det är inte Brians grej, samt säger att hans egen lägenhet får duga så länge, även om den inte har tennisbana, pool och stall, vilket huset senare visar sig ha). Justin och Brian bestämmer sig alltså för att gifta sig, till allas stora förvåning. Men i sista avsnittet inser de att håller på att offra det hos sig själva som får dem att älska varandra; deras självständighet. Justin håller på att tacka nej till en konstkariär och Brian har gått ifrån att vara inne bara på sex och dekadens för att istället bli en hemmamysare, detta för att ge Justin det de vill ha. De ställer in bröllopet, och i deras sista scen har de en närgående och vacker sexscen innan Justin ska med sitt flyg till New York. Här hade serien kunnat sluta, med Brian ensam i sin säng, men manusförfattarna väljer att göra en fadäs som gav mig en sömnlös natt.  Michael drar med sig Brian till den nedgågna Babylon lokalen där de blir vänner igen på riktigt, och de har en sista dans. Men inte här heller slutar serien, nej istället så fortsätter de med att Babylon återuppståt och de alla (utom Justin) dansar där igen. Varför är jag då upprörd över detta? Jo för att det tillåter inte Brian att utvecklas, han är den enda karaktär som inte utvecklas utan som återgår till samma personlighet. Detta är ett exempel på vad jag brukar kalla för tanken på individ som enhetlig. Jag tror människan är kontextuell, vi skapar oss själva i varje ny kontext och efter varje förutsättning. Man kan alltså inte säga att det finns en personlighet, vi är ett komplext verk av flera stycken komponenter som påverkar oss i varje händelse. Det naturliga för Brian hade varit att utvecklats, antingen följt med till New York och satsat på sin karriär där, eller så borde han ha utvecklats på plats. Det som hänt är en skymf mot mänskligheten och dess möjligheter att utvecklas, Brian blir clownen som ska underhålla.

Men det som är intressant är som sagt var relationen mellan Justin och Brian och vad man kan dra för slutsatser av den, man kan säga att deras relation bygger på följande maximer:

• Ett förhållande bygger på omtanke och inte på beroende.
• Ett förhållande bygger på att individerna i det inte förlorar sin egen personlighet utan är två individer.
• Ibland måste man se bortom sig själv och se att det största man kan göra är att låta den andra gå, för att det är det bästa för relationen.

Genom att de inte gifter sig i slutet utan istället väljer att gå isär så visar de att kärleken till varandra gör dem starkare, men också svagare. De blir inte lyckligare ihop, utan genom att göra det som är bäst för dem själva. Genom att ge upp sig själv för en annan så minimerar de sin egen lycka, för förhållande kommer alltid vara det som fick dem att försaka något. Genom att istället gå skilda vägar kan deras kärlek bli starkare, de kan utvecklas på skilda håll och skulle de mötas igen så skulle det finnas en större chans för dem att bli lyckliga. Men framförallt handlar det om att riktigt kärlek är att den andra är lycklig, inte att man själv är det och då kan det vara det bästa att låta den andra gå. Genom hela serien förstår man att deras relation bygger på att de tar hand om varandra, de finns alltid där och även när de inte är tillsammans så försvarar de varandra. Men framförallt så vägrar de bli beroende av varandra, deras förhållande bygger på att de är två olika individer. Vad jag menar med att bli beroende har för mig en personlig innebörd. Mina morföräldrar älskade varandra väldigt mycket, vilket märktes i att min morfar vägrade släppa taget när mormor blev dålig. Under de sista 10 åren förvandlades mormor till ett paket, men morfar envisades med att ta hand om henne så länge som möjligt själv. Vilken annan vettig människa som helst hade stuckigt, eller låtit henne vara på ett hem hela tiden. Men inte morfar, han kämpade, och när mormor till slut dog så kunde han för första gången på 10 år tillåta sig känna efter och ungefär 8 månader senare dog han också. Det här är riktig kärlek för mig, och därför står ett kort från deras ungdom i min bokhylla.

Nu undrar ni säkert vad detta har med vartannat att göra? Jo, för morfar var mormor ingen plikt eller börda, det var hans fru. Kärleken kan skapa starka band. Bandet mellan Brian och Justin är lika starkt, men funkar på ett annat sätt. De försvarar varandra, och även om det finns ett monetärt beroende, så är det känslosmässiga inte på det sättet. De väljer att avstå att leva ihop för att de ser att det inskränker dem som individer, hade de gått samman och gift hade deras existens varit beroende av den andre, genom deras uppoffringar. Jag tror det är farligt att uppoffra sig för nån annan på det sättet, och att det går att bygga ett förhållande på friheter istället för krav. Jag ser mig inte som en relationsanarkist, eller kärlekskritiker heller för den delen. Det jag ser mig som är ( i likhet med Brian) relationskritiker. Jag ser folk omkring som när de går in i en relation ger upp sig själva och blir en gemensam individ, jag ser folk som offrar sig själv för andra, framförallt så ser jag hur samliv inte alltid är av det bättre för många. Mina egna föräldrar har varit särboende i 10 år beroende på jobb och studier och jag tror det har räddat deras förhållande.

Den viktigaste lärdomen av Queer as folk som man kan dra är att kärlek handlar om att se till det som är det bästa för den andra, att leva ihop är inte alltid det bästa för relationen. Justin blev det som Brian lovade att göra honom till ”den bästa homosexuella som finns” och i det så ingår att våga släppa taget, och ge deras relation en riktig chans inför framtiden.

Så vari ligger då min kritik mot äktenskapet? Jo, i att det suddar ut individen och binder den vid en annan, att man rent juridiskt blir beroende av varandra ( man får även mer trygghet än vad man har som sambos i och för sig) men framförallt för att det grundar sig på en norm av att man måste bo ihop som ett par men också att man äger varandra och sålunda går från två olika individer till att bli en. Och då har vi inte ens talat om monogamin. Äktenskapet är  alltså ett sätt, för att citera Turid, ”Låsa folk i sina falska roller och låtsas som om det är bra” eller mer konkret låsa folk vid varandra och vid sitt hem.

Men det finns en anledning till att försvara äktenskapet anser jag, och det är det faktum att det legaliserar relationer som av vissa ses som omoraliska. Äktenskapet är mer än en tradition, det är en politisk handling som ger dig en grundtrygghet i samhället, det får du inte glömma. Men det viktiga, som jag lärt mig av Brian Kinney är att det viktigaste är att man tar hand om varandra, inte är beroende av varandra i en relation. Man behöver inte bo ihop, man behöver inte gifta sig, man behöver inte vara monogam, men man tar hand om varandra. Jag skulle inte kalla mig relationsanarkist, men dock relationskritiker, framförallt är jag kritisk till vad som anses utgöra en relation.

Något som brukar göra mig ännu mer upprörd är folk som följer traditioner utan att fundera över varför. När Kronprinsessan Victoria blev ledd av sin far (vilket är en amerikansk tradition btw) så förstärkte hon detta. Det är inget fel att gifta sig, att gifta sig i kyrkan eller be om sin frus hand av hennes far, i sig, problemet är när man inte funderar på varför man gör detta. Varför gifta sig i kyrkan om man inte tror på gud till exempel? Varför insistera på att ha en bakelseliknandeklänning på sig, eller andra saker man ”ska” göra. Allt det här är helt ok, så länge man funderar på varför man vill göra det.

Innan har jag inte heller riktigt förstått varför folk vill gifta sig, behövs en ring för att få sin kärlek godkänd? Men, på väg till bröllopet var det en sak som slog mig, att inför en massa människor stå och svära på sin kärlek och att man vill leva tillsammans är något väldigt fint. Det är modigt, väldigt modigt. Och nu när samkönade par får gifta sig så kan jag känna att det verkligen finns en poäng med det, för det handlar om att få sin kärlek godkänd, accepterad, på papper. Av både stat och familj, av världen, att känna och veta att man hör ihop.

Min sista invändning har alltid varit att folk tenderar att tappa bort sig själva i det hela, att drukna i traditioner och bli nåt opersonligt mishmars. Men inte det här, det här var precis så som jag förknippar Jeanette; svart klänning, kort (borgerlig cermoni), avspänt och väldigt personligt. Det märktes att det var personligt, och precis som de ville ha det.  Och det här har varit väldigt viktigt, för min och Jeanettes vänskap har alltid byggt på en genomsyrande bitterhet och avståndstagande till traditioner, och att se ett bröllop som verkligen går ihop med de idealen är väldigt starkt.

Jag har alltid sagt att jag inte ska gifta mig, men efter den här helgen börjar jag vackla. Så länge bröllop får handla om att få ett bevis att ens kärlek är accepterad så visst. Men det blir inget ”tager du XX till din…”, ingen kyrka och absolut inget ”tills döden skiljer er åt” (eftersom att jag inte tror på evig kärlek eller att lova saker man inte kan hålla).

Jag vill avsluta med delar av det tal jag höll:

Janne (Jeanette) nu tar du du ann ett äventyr där jag inte kan vara med, utan bara se på. Ett äventyr som inte slutar här, utan som börjar. Men jag vill säga en sak, sluta aldrig vara bitter med stil, sluta aldrig vara du, sluta aldrig vara Janne.

Skål, för Jeanette och Tobias, som får även bittra att hoppas.

Kah tycker köpstoppare och konsumtionsminimalister och vad allt det nu heter har ett stort tankefel, nämligen i hur de ser på konsumtion. Konsumtion handlar om val, och varför man handlar. Och framförallt vad och hur. Här har nog de och jag samma utgångspunkt. Men jag tror på aktiva konsumenter, som köper ”rätt” och gör aktiva val. Jag tror det är mer effektivt att köpa kläder och möbler med shysta vilkor än att inte köpa alls. Annars kommer det bara resultera i att folk som inte är medvetna (eller lata, snålla, oengagerade unt zu weiter) endast är de som köper och företagen endast tillsaluför prylar med etisk problematisk bakgrund.

Men den stora invändningen jag har är i synen av kommersialism och handel, att det skulle vara något fel i att köpa saker, och att det inte skulle gå att köpa lycka. Jag köpte häromdagen filmer jag länge velat och behövt se och kände mig lycklig över det valet. När jag hittar byxor som passar och som får min komplex att minska känner jag också en lycka, på samma sätt som när jag köper en ny telefon och njuter av den faktiskt fungerar tillskillnad från min gamla. Är den lyckan mindre värd än andras lycka, ska vi börja ställa känslor mot varandra på det sättet nu? Man kanske inte kan köpa lycka för pengar, men saker kan göra dig lycklig.

Däremot håller jag med om tanken på medveten konsumtion och att vi måste fundera över vad vi köper, att pengar inte växer på träd och att det är viktigt att lära sig pengars värde. Jag har lärt mig pengars värde baklänges, genom avundsjukan i min klasskamraters konsumtion och utlandsresor, där lärde jag mig vad pengar betyder. Detta har gjort att jag idag är sparsam (jag tycker att allt över 150:- för kläder är dyrt innerst inne) men samtidigt gärna spenderar pengar, men gör val för vad jag lägger mina pengar på.

Att göra val för vad man lägger pengar på tror jag ger mer än att bestämma att man inte får köpa nytt av ren princip.

Jag möter många skolungdomar när jag är ute och föreläser om hbt-frågor. En vanlig fördom jag möts av är varför homosexuella killar alltid är så fjolliga, att vara fjollig är alltså det samma att agera feminint. Ofta slår det mig hur lite det har förändrats från när jag själv gick i skolan.

När nu en fotbollsspelare vågar komma ut och stå för den han är så hoppas jag verkligen att den bilden kan förändras. Anton Hysén kan visa på att det går att vara homosexuell och spela fotboll och andra klassiskt manliga sysselsättningar, han kan vara förebilden många killar där ute saknar.

Möjligheten till identifikation är viktig, när jag själv kom underfund med min homosexualitet fanns endast Lukas i Skilda världar att identifiera sig med. Jag hoppas verkligen Anton Hysén tar sitt ansvar som förebild för att spräcka bilden av bögen som feminin och vek, att det är en fråga om kärlek och inte om personlighet.

Anton Hysén är knappast den enda manliga homosexuella fotbollsspelaren, trots det så har ingen annan vågat komma ut ur garderoben på över 20 år, inte bara i Sverige, utan i världen. Man kan ju undra hur det kommer sig. Personligen så tror mycket handlar om den kultur som finns runt sporten, en kultur där killar uppmanas att inte bete sig som kärringar på planen.

I samband att Anton Hysén kom ut publicerades en artikel jag skrivit för Ottar rapport om varför det inte hänt fören nu. Det de flesta jag intervjuade var överens om det antagligen främst skulle vara supportrarna som skulle reagera, men klubbkamrater och tränare inte skulle ha något problem med det.  Jag kan bara hoppas att vi kommit så långt.

Det är över 20 år sedan Justin Fashanu dog – vi får hoppas världen är redo nu.

Länk: http://bit.ly/fpOCi0

Publicerat på Correns sportsidor 12/3 2011

När jag gick tvåan på gymnansiet så spelade jag Gusten i Hemsöborna. Jag kämpade och slet med den rollen och fick till den i slutet av föreställningsperioden, men kände mig aldrig riktigt nöjd. Under en av skolföreställningarna förstod jag varför. Jag stod inför publiken och sa min replik ”Näe pastorn, jag tycker det är mera synd om mig” och då var det en tjej i publiken som svarade ”Jaa, det tycker jag också”. Och det var då det slog mig, vad som kändes fel. Jag kunde inte ta in publiken i föreställningen. Både före och efter Hemsöborna så hade jag sysslat mest med publikinteraktiv teater i form av guidade teatervandringar och liknande. Hemsöborna blev mitt farväl till den naturalistiska teatern, åtmistone som skådespelare. Efter det så fortsatte jag med det interaktiva, och skrev bland annat ”Rådhuset – en teatervandring” och ”Leken i Kärleken”. På nått sätt har jag alltid jobbat med att ta in publiken i det jag gör. Fram tills nu.

Nu skriver jag en Stanislavskij-pjäs för första gången. Jag skriver en pjäs med den fjärde väggen tydligt upphissad och fast mot publiken, där handligen i sig står i fokus och publiken är endast åskådare. Man kan undra varför, nu när jag har chansen att skriva nåt lite större. Det handlar om historien. Historien som jag berättar kräver att spelas på det sättet, nånting annant skulle inte funka. Det känns nästan konstigt att ta in publiken i den här historien, det måste finnas en distans. Genom distansen så kan texten nå djupare.

Men det handlar också om utmaningar. Jag gillar inte att upprepa mig, att göra samma saker.  Här har jag chansen att utvecklas och lära mig något, att bli bra på något jag inte behärskar riktigt. Genom att tvinga mig själv till att skriva på ett sätt som jag inte är van vid så kan jag utvecklas och lära mig nya saker. Det tror jag är det viktigaste. Det var det jag insåg under min promenad i det kyliga Vallaområdet, några dagar in i 2011. Den misstro mot min talang som jag känt fick en förklaring, jag gjorde ju faktiskt nåt helt nytt. Jag tror det är viktigt att utsätta sig för sådana saker, det är så man utvecklas som människa. Efter de här dagarna har jag återfått mitt självförtroende och känner att jag har potential att utveckla texten åt rätt håll, jag behövde bara en knuff (och att få se texten på golvet och se vad som funkar och inte funkar).

Bertold Brecht har en särskillt plats i mitt hjärta och så kommer det förbli och jag vet inte om jag nånsin mer kommer skriva nån mer naturalistisk teater efter det här, men det känns i alla fall bra att försöka.

Även när jag hade flyttat och kommit ut så fortsatte jag med det här systemet. I hemlighet. Med nya män. I backspegeln kan jag se ett mönster. Att ha sex blev ett sätt att skada mig själv på, men det var också det enda sätt jag visste för att få känna närhet. Det händer fortfarande att jag gör så. När min självkänsla tryter försöker jag ofta fylla tomheten med kravlöst sex. Jag har utsatt mig för alltför dumma saker i flykten undan desperationen. Jag har låtit män göra vad de vill med mig, samtidigt som jag räknat sekunderna tills det är över. Och antagligen har andra låtit mig göra samma sak mot dem. För vi vågar inte säga nej, vi har ju lovat. Genom att det var en sån hemlighet att vara homo fanns det inte heller någon att prata med. Det är just utanförskapet som skapar det här beteendet. Jag hyser en naiv tro att det ska vara lättare att vara ung och homo idag, men jag tror dessvärre att jag misstar mig.

Jag bör nog tillägga att jag haft väldigt bra kravlöst sex också, det är inte det. Men jag önskar någon hade sagt åt mig att det är ok att säga nej, att man ska ha sex med de man tänder på, för att man vill, inte bara för att ha sex. Jag önskar att någon hade sett mig. Framförallt önskar jag att vi hade pratat om det. Pratat om vad som är ok, att det är ok att säga nej. Om någon hade sagt att det var okej att vara gay hade jag antagligen inte utsatt mig för det här. Jag tror vi behöver kommunicera mer när har vi sex, så att det känns bra för alla inblandade. Men också att vi behöver samtala om sex, och om var gränserna går.

För vad är ett övergrepp egentligen? En kompis till mig träffade en gång en kille som hon låg med för att bli av med, i rädsla för att han annars skulle ha gjort något ännu värre. Är det ett övergrepp? Är det ett övergrepp att ligga för hussämjans skull? Eller om du inte sagt nej men ångrar dig i efterhand? Vi behöver prata om det.

Journalisten Johanna Koljonen drog i förra veckan igång en kampanj om att våga prata om gränserna för sexuella övergrepp på Twitter. Detta i svallvågorna efter misstroendet mot de kvinnor som anmält Julian Assange. Och vi måste våga prata om det, bryta tabun och prata om det som känns obekvämt. För annars kommer fler göra om samma misstag och klandra sig själva. Vi vill problematisera, visa på gråzonen. För om vi inte pratar, kan vi inte definiera var gränsen går.

Publicerat i Västerbottens Folkblad 22/12

Vi har nog alla gjort det, men vi pratar inte om det. ”ställt upp” på sex mot vår vilja. Det finns mycket att prata om. Men det jag ska prata om nu är gråzoner, det vi tillåter trots att vi kanske borde låta bli. I kölvattnet efter Julian Assange våldtäkts anklagelse har det skapats ett projekt för att prata om var gränsen för sexuella övergrepp går. Det här är min berättelse.

Jag minns alla anonyma sexträffar, en kort stund med någon anonym där man för en kort stund får känna sig bekräftat och känna fysisk närhet. Men jag tänker också på hur jag som ung träffade och hade sex med äldre män. Hur det ibland ledde smärta och äckel, men man vågade inte säga nej, man hade ju lovat. Jag frågar mig själv varför, och om detta var ett övergrepp. Jag sa ju att jag ville. Var går egentligen gränsen för vad som är ett övergrepp?

Vi pratar ofta om att vi har en öppnare syn på sex idag, det är inte sant alla gånger. Vi pratar gärna om våra orgasmer och knapplösa knull, men de dåliga knullen där vi inte kommer, som gör ont eller som känns obehagliga pratar vi inte om. Vi har blivit uppmanade att ta för oss att vi glömt bort att säga nej. För om du tackar nej finns risken att du förstör något. Jag tror vi gör saker vi inte borde för att vi lärt oss att ställa upp, och glömt bort våra egna gränser. Antagligen hade jag inte legat där med de där männen om någon hade sagt till mig som ung och outkommet homo att det var okej. Att det var okej att säga nej. Att det var okej att vara homo och att det var okej att vilja ha närhet, men inte till vilket pris som helst. Framförallt hade det nog hjälpt om det funnits någon att prata med. Jag kände mig ensammast i världen för ingen annan var ju som jag.

Publicerad i Corren 21/12