Författare: Emil Åkerö

Veckans Kulturrapport – Vecka 33 – Queer as Folk.

För 10 år sedan, den 7:e augusti 2005 sändes det sista avsnittet av Queer as Folk. Här är min text om serien.

  • What kind of homosexual are you?
  • That kind that sleeps whit men.

Citatet är från den amerikanska serien Queer as Folk, en serie som ändrade hur homosexuella gestaltas inom TV-mediet. Queer as Folk vågade låta homosexuella vara subjekt och ha sexuella möten som inte framställdes som problematiska, utan att blunda för den verklighet som präglar den som avviker från normer. Det politiska låg i att våga visa på att det privata är politiskt, vad vi gör med varandra och hur vi organiserar våra förhållanden är en politisk aktion. I serien kommenteras deras kritiker parodiskt, genom meta-serien Gay as Blaze om välordnade homopar i villaförorten som fördömer dekadens, promoskiuösitet och allt utanför den välordnade asilimatoriska tryggheten.

10 år senare kom denna serie att bli verklighet. Eller inte riktigt, men i serier som The modern Family och The new Normal känner vi igen spåren. The New Normal kretsade kring ett välbetalt homopar som skaffar barn via värdmödraskap. Totalt oförblommerat och utan att reflektera över sin maktposition, men de fick I alla fall kyssas. Det är mer än vad man kan säga om paret i Modern Family, som trots att de har adopterat ett barn inte har kyssts en enda gång.

Den amerikanska forskaren Lisa Duggan har kallat detta för den moderna homonormativiteten. Duggans analys, som framförs i boken The Twilight of Equality, är att hbt-rörelsen har gått från att ta avstånd till assimilationen till att göra den till en strategi. Istället för att ifrågasätta samhällets organisering av relationer med äktenskapet som en stadig bastion att åtråvärt placera på en piedestal och där en viss form av medelklass liv framställs som ett märke på vad en annan forskare, sociologen Beverly Skeggs, kallar för respektabilitet. Detta har blivit den moderna hbt-rörelsens mål och mening. Det könsneutrala äktenskapet, insemination av lesbiska, värdmödraskap, allt för att passa in i bilden av den lyckliga familjen. Men det slutar inte där, för inte nog med att dessa frågor blivit så centrala, de har dessutom blivit apolitiska. Privatsaker i hemmets trygga sfär. Vad som är politiskt förskjuts och blir något svårt och jobbigt, en kamp i fjärran medan det som sker i hemmet är något annat. Det är så här en polisk rörelse tappar sitt existensberättigande, när frågor slutar vara politiska och då det finns en föreställning om ett mål som går att nå. Vad har då hänt på de 15 respektive 10 år sedan serierna slutade? Vi har en annan politisk verklighet idag? Eller? Som såg innan, finns det fortfarande serier som upprätthåller den här formen av inställning. Men i den Fenix aska som Queer as Folk lämnade efter sig reser sig fler grupperingar och typer av serier där det queera får olika funktion, betydelse och mening.

I want you to be the best homosexual you can possibly be

Centralt i den amerikanska serien är den okonventionella relationen mellan den från början 17-åriga oskulden och den 30-åriga reklamaren som faktiskt får varandra i slutet och där maktförhållandena blir motsatta har en hel del att lära oss om kärlek. Vad som är en sexuell utflykt i den brittiska serien är i den amerikanska dess kärna. Det blir en resa där vi får följa Justins resa och utveckling i jakten på sin identitet med stapplande snedsteg och fallerande försök att finna sin plats i livet. Men det är ingen komma ut-berättelse i dess begränsade betydelse, eller som Justin säger till sin mor när han tvingats med till kuratorn ” I like dick. I wanna get fucked by dick. I wanna suck dick. I like sucking dick, and I’m good at it too”. För Justin är det ingen fråga om vad han är, utan snarare på vilket sätt han är det. I den australienska serien Please Like Me är det Joshuas komma ut process som blir ett klister i en serie av utvecklingar, hans moders sammanbrott, faderns nya familj och kärleksintressen, alla påverkas av denna komma ut process. Men om du skrapar lite på ytan ser du att det egentligen är tvärtom. Komma ut-berättelsen är en något bespottad stereotyp i de här sammanhangen, det framhärdas gärna att detta med komma ut inte längre är en stor grej och att det inte är lika relevant, att det begränsar berättandet och bara ger en form av berättelser. En något inskränkt inställning skulle jag säga. Även om det behövs flera sorters historier så kan vi inte blunda för hur situationen ser ut för unga hbt-personer och att det snarare är normer om sexualitet, liv och kärlek som skapar hinder än personerna själva. I Empire är det den amerikanska musikindustrins normer som är i fokus. Familjen Lyon driver skivbolaget Empire, med pappa Lycious i täten. Den ena sonen, Jamal, behandlas styvmoderligt för sin homosexualitet och hanterar detta genom att förvandla pappans PR-jippo genom att ta faderns mest kända låt och förvandla texten så att det framkommer vilken sorts begär som Jamal har. Poängen här är att musikindustrin inte är så öppen och kreativ som kan tyckas, varför det får en större genomslagskraft. När Love Antell gjorde en gayversion av Carolas ”Tommy tycker om mig” i fjolårets upplaga av Så mycket bättre visade han på sprängkraften i att våga bjuda på sig själv.

Men komma ut är mer än att slå in dörrar och berätta för andra, det finns historier om vägen dit som är nog så viktiga. Ett sådant exempel är The Fosters, skapad av Peter Paige som medverkade i Queer as Folk, som handlar om ett gift lesbiskt par av olika hudfärger och deras fosterbarn. I The fosters finns det en berättelse om tolvåriga Jude som är intresserad av sin kompis Connor, i en uppmärksammad scen från tidigare i år ses de två killarna hålla händerna på bio. Ett besök de gjort med varsin tjej för att kunna passera. Det blir viktigt för att det visar på att samkönad begär inte är något som endast förekommer vid en viss ålder och under särskilda upplevelser. I ett senare avsnitt kommer nästa steg i detta, när de två kysser varandra. Två yngre tonåringar av samma kön som kysser varandra, på allvar, och för första gången i Amerikansk television. Det är så The Fosters jobbar, med markörer i det lilla. Du behöver inte använda sex för att vara provocerande, det räcker med att ge liv till osynliga grupper eller visa på andra familjeformer än vad som vanligtvis syns för att skaka om grundvalarna i det konservativa Amerika. Serien är inte bara en svidande kritik mot det omgivande homofobiska samhället utan också mot det amerikanska fostersystemet och kommersiella intressen i skolan. Paige ger röster åt marginaliserade grupper och ger dem en egen röst, låter dem vara subjekt, och håller en realistisk ton i det han gör. Småputtrigt må hända, men han visar att det revolterande kan ligga i de små sakerna.

Men vad handlar egentligen Queer as Folk om då? Jo, homosexuella (företrädesvis) män i (företrädesvis) 30-års åldern. När Queer as Folk var i sitt slutskede kom dess lesbiska syskon, The L Word. Nu flyttades perspektivet till en grupp män i Pittsburgh till Los Angeles lesbiska värld. Kvinnorna i Los Angeles har tydligen lika mycket sex och intriger som männen i Pittsburg men här började faktiskt den kritvita ytan blandas upp med mörkare kulörer och under de sex säsongerna är det tydligt att det privata är politik med berättelser kring samkönade familjers juridik, rätten att besöka sin älskade på sjukhuset och varför det samkönade äktenskapet är mer än en assimilatorisk symbol utan även en skyddande praktik som jämställer relationer oavsett dess innehåll av genitalier.

Om vi ska fortsätta vår resa genom USA och tiderna utveckling landar vi San Francisco och serien Looking. Återigen är det män i 30-års åldern som står i fokus och sexualiteten är lika flödande som innan. Men framförallt, även i det homosexuella Mecca som San Francisco är finns det mörka moln på himlen. Framförallt har serien plockat upp en stafettpinne som glömts bort, att lyfta konflikter, fobier och fördomar inom den grupp som gestaltas.
There are two kinds of straight people in this world – the ones who hate you to your face, and the ones who hate you behind your back

Det är ju sällan historier berättas tvärtom. Men i MTVs ungdomsserie Faking it är det en utopisk värld där mångkultur och samkönat begär inte bara är accepterat utan nästintill norm. Faking It handlar om två bästa vänner som låtsas vara lesbiska för att verka spännande och bli populära på skolan istället för att leva i den skugga som heterosexualiteten har gett dem. En rätt osannolik verklighet som hämtat ur en bok av David Levithan, men det behövs en bild av hur världen kan vara lika mycket som det behövs en bild av hur verkligheten är. I den snart avslutade serien Glee har man vågat ge sig på ämnen som hatbrott, mobbning, transpersoners utsatthet och det självhat en avvikande identitet kan ge upphov till. Allt paketerat i körsång och amerikansk moral. Du kan inte få det söta utan det bittra, precis som i livet.

 

Veckans Kulturrapport – Vecka 32 – RegnbågsTV

HBTQ på TV – Så ser det ut Så hette den programpunkt jag och Julia Skott hade på Stockholm Pride. Ett samarbete mellan Kuppproduktion och TVDags.

Om man klickar på länken så får man upp powerpointen vi använde. En lista på de serier vi pratade om kommer nedan:

Bög TV:
Queer as Folk (både den brittiska och den amerikanska serien)
Cucumber och Banana The Fosters (där vi pratade om tonåringarna Jude och Connor)
Vicious
Looking
Empire

Bisexuella på TV:
Grace and Frankie
Grey’s anatomy

Men kvinnorna då?
L Word
Orange is the new black.

Trans:
Glee
Transparent

Ett Nordiskt perspektiv:
Torka aldrig tårar utan handskar
Ögonvittnet
Lösa Förbindelser (Sissela Kyle som lesbisk)
Rederiet
Skilda Världar

Veckans kulturrapport – Vecka 26 – Regnbågar, transpersoner och dödlighet.

Glöm allt jag sa! Jag tar tillbaka, jag hatar Penny Dreadfull! Eller nej, det gör jag inte. Men jag hatar verkligen, verkligen hur de använde figuren Angelique. För att sammanfatta: Dorian Gray utnyttjade henne och när hon hittade hans porträtt (don’t get me started on that) så dödar han henne. Ida Kjellin på TV-dags har summerat avsnittet superbra.

Vad gör nu detta för något undrar du? Angelique finns ju inte med i romanen säger du? Det var en helt rätt plottwist utropar du? SKÄMMES TA MIG FAN, säger jag. Problemet är nämligen att detta händer hela tiden, transpersoner som är med i TV-serier eller filmer dör hela tiden. Det är i princip det de gör. Om de inte är exotifierade och har sex, och sedan dör. Det kan ni läsa mer om här. Ingen rolig läsning, lite sammanfattning ( på engelska)

  • Transgender characters were cast in a “victim” role at least 40% of the time.
  • Transgender characters were cast as killers or villains in at least 21% of the catalogued episodes and storylines.
  • The most common profession transgender characters were depicted as having was that of sex workers, which a fifth of all characters were depicted as (20%).
  • Anti-transgender slurs, language and dialogue was present in at least 61% of the catalogued episodes and storylines.

Varför är då detta så viktigt och varför jublar jag inte över att USA nu har bestämt att samkönade äktenskap? Jo, det är jag, men äktenskapet är ingen slutdestination. Det betydelsefulla är att det är just USA som har gjort det, eftersom vi lever i ett land präglat av en amerikansk kulturimperialism. I USA har äktenskapet en ekonomisk betydelse, eftersom de inte har den sortens välfärdssystem vi har i Sverige. Det kan man läsa mer om de här väldigt bra texterna i Contexts. I augusti släpps min masteruppsats som handlar om homonormativitet i Sverige och som behandlar den här frågan, den bör ni läsa när har släppts.

Men så finns det andra problem också, till exempel hemlösa HBTQ-ungdomar vilket uppmärksammats av Russel Brand. Men om man ska titta i Sverige kan vi titta på situationen för HBTQ-personer i hedersnormativa kontexter. Detta kan man läsa om i den rapport jag har skrivit för RFSL Linköping.

Men framförallt, transpersoner. I år släpptes en rapport från Folkhälsomyndigheten om hur transpersoner mår. Jag har lagt in den summerande statistiken nedan.

 

  • Kränkande behandling:
    Över hälften av respondenterna angav att de minst en gång under de senaste tre månaderna blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande, framför allt på grund av sitt könsuttryck.
  • Diskriminering:
    65 procent av respondenterna angav att de har avstått från olika aktiviteter under de senaste 12 månaderna, av rädsla för att bli dåligt behandlade eller diskriminerade på grund av sin transerfarenhet. Bland annat har respondenterna avstått från att delta i sociala evenemang, närma sig människor de inte känner och gå på gym eller träna.
  • Våld:
    Ungefär var femte respondent svarade att de någon gång utsatts för våld på grund av sin transerfarenhet. Vidare har över en tredjedelblivit utsatt för psykiskt våld under de senaste 12 månaderna, framförallt på allmän plats eller nöjesställe. Många har utsatts för sexuellt våld och 30 procent angav att de någon gång har blivit tvingade till sex mot sin vilja.
  • Trygghet:
    Nästan hälften av respondenterna angav att de ofta eller alltid avstår från att gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller ofredade på något annat sätt.
  • Droger:
    Nästan en tiondedel av respondenterna har använt droger under de senaste sex månaderna.
  •  Fysisk aktivitet:
    Var femte respondent har rapporterat att de har en stillasittande fritid. Drygt en fjärdedel skulle vilja träna mer men uppger att de begränsas av sin transerfarenhet.
  •  Förhållande till mat och ätande:
    Över en tredjedel av respondenterna har ett problematiskt förhållande till mat och ätande.
  • Allmänt hälsotillstånd:
    Hälften uppgav att de har ett bra allmänt hälsotillstånd. medan cirka en femtedel har ett dåligt allmänt hälsotillstånd.
  • Psykisk hälsa:36 procent av respondenterna svarade att de minst en gång under de senaste 12 månaderna allvarligt övervägt att ta sitt liv. Cirka en tredjedel rapportera de att de någon gång försökt att ta sitt liv.
  • Över hälften av respondenterna angav att deras arbetsförmåga eller vardag är begränsad i någon grad på grund av en fysisk eller psykisk sjukdom.
  • Nedsatt arbetsförmåga:
  • Sexuell hälsa:
    Majoriteten anser att de i stort sett eller helt kan leva sexuellt så som de själva önskar. Cirka en tredjedel tycker dock inte alls att de kan leva sexuellt på det sätt som de själva önskar.
  • Livskvalitet:
    Majoriteten av respondenterna rapportera de att de har en god livskvalitet. Endast en tiondedel känner att de helt kan leva enligt sin könsidentitet.

För transpersoner är inte det samkönade äktenskapet det viktigaste som finns, utan det finns mycket viktigare saker. En sådan sak är att representera vad folk bli kallade och acceptera att det finns de som inte identifierar sig som varken han eller hon utan föredrar att bli kallade för hen. Grundläggande är att acceptera att alla individer har rätt att själva bestämma vad de ska kallas för och hur de definierar sig.

Veckans kulturrapport – Vecka 23- Penny Dreadfull

Jag älskar serien Penny Dreadfull, framförallt senaste avsnitten som ni läser en mästerlig recap av Ida Kjellin på TVdags, observera att hon använder mitt uttryck “heterosnusk”. Det centrala här är alltså relationen mellan Dorian Gray (ja, den Dorian Gray) och Angelique, pedagogiskt gestaltad av mig i dessa två gifs (som jag alltså inte gjort själv):

 

 

(paus för att hämta andan)

Nu till det jag finner intressant, är Angelique transperson? I en del reportage jag läst tolkar man henne som en transperson innan begreppet kom till. Jag är tveksam, av samma anledning som att jag inte vill kalla drottning Kristina för lesbisk trots hennes relation med Ebba Sparre, ordet lesbiskt användes inte och Kristina använde det inte på sig själv. Det är att ta ifrån henne sig agens att tvinga in henne i ett begrepp. Faktum kvarstår dock, Angelique är född i en manskropp (vilket vi kan se i gifen här ovan) men identifierar sig som kvinna även om hon inte gjort några förändringar av kroppen. Det faktum att hon säljer sin kropp för tankarna till vissa asiatiska länder (tex Thailand) där så kallade shemales är vanliga (alltså personer med kvinnobröst och manliga genitalier) och i en värld där transvård inte är statligt subventionerat som i Sverige så blir detta ett sätt att tjäna pengar för att kunna operera sig. Jag skulle säga, för att använda ett annat anakronistiskt begrepp, att Angelique är queer. Hon flyter mellan gränser och använder olika genus och kön, men framförallt så konstruerar hon sig själv i olika situationer.  Detta för mig är en pedagogisk gestaltning av vad queer är. Men å andra sidan, om begreppet transperson hade funnits vid förra sekelskiftet är det möjligt att Angelique hade kallat sig för det.

Veckans Kulturrapport-Vecka 22-Grace and Frankie

Den här våren är en enda lång räcka av stress och jobb känns det som. Hela maj och nu i Juni är det möten, möten och möten som gäller. Men i fredags och lördags så såg jag alla 13 avsnitt av Grace och Frankie, en ny serie av Netflix. I serien möts Jane Fonda och Lily Tomlin för första gången sedan 9 to 5, så vi får hoppas att Dolly Parton gör en gästroll i nästa säsong.

Men Grace och Frankie har inte så mycket gemensamt med 9 to 5, snarare med Före detta Fruars Klubb. I första avsnittet blir nämligen Grace och Frankie lämnade av sina män, som berättar att de haft en affär i 20 år och nu ska gifta sig. Av olika händelser så flyttar Grace och Frankie in i samma hus och börjar nu sätta ihop sina liv igen, efter 40 års äktenskap.

Männen som Grace och Frankie lämnas av spelas av Martin Sheen (Charlie Sheens pappa) och Sam Waterston (som varit med i Law and Order). Det roliga med att Martin Sheen är med är att han 1972 var med i en av de första TV-filmer som illustrerade homosexualitet inom amerikansk television, That Certain Summer Det är synd att Watersons roll inte spelas av Hal Holbrook som spelade mot Sheen 1972, men man kan kanske inte begära allt här i världen.

Själva serien då? Ja, den är inte särskilt lågmäld, men välspelad. Det är skönt att se ett äldre homosexuellt par för en gångs skull, och som inte framställs som tragiska. De tar också upp mycket intressanta frågor om detta med att komma ut, att vara intresserad av flera personer samtidigt, vad som är att vara sann mot sig själv och om du som homosexuell man måste vara en del av en särskild kultur på ett relevant och initierat sätt. Men nu handlar inte serien om Robert och Sol som männen heter, utan om deras före detta fruar. Och dessvärre också om deras barn. För precis som i Transparent kan de inte låta bli att låta barnens åsikter vara med också, för att inte tala om barnens olika mer eller mindre intressanta bihistorier. Stundtals blir det lite för spretigt, bäst är scenerna när Tomlin och Fonda spelar ensamma mot varandra, och tar spjärn mot en tredje skådespelare som får fungera som katalysator. Överlag så fungerar castingen och ensemblespelet även om barnen är rätt ojämna och framförallt allt för stereotypa. Som amerikansk komediserie så vadar den ju i stereotypsjön och Fondas överklasskärring och Tomlins judiska bohem blir i vissa fall rätt överdrivna men det är genomarbetade roller som blir dynamiska med seriens utveckling. Jag hoppas på att nästa säsong vågar fokusera mer på Fonda och Tomlin och mindre på ungarna. Sheen och Waterston får gärna fungera som länkar som håller ihop historien men deras historia fungerar bäst när den berättas genom Tomlin och Fonda eftersom att alla är så tätt sammanlänkade.