Anton Hysén är min hjälte.

När jag var liten på 90-talet så spelade jag fotboll en kort period, anledningen till att jag slutade berodde mest på ointresse från min sida. Istället kom jag att hålla på med teater och ridsport. Detta föll inte i god jord bland de andra killarna i min klass, riktiga killar höll på med fotboll eller hockey. De var i alla inte på något som helst sätt fjolliga. I dagarna har jag börjat fundera på vad som hade hänt om jag hade stannat inom fotbollen. Anton Hysén är fyra år yngre än mig och har nyligen kommit ut som den första manliga homosexuella fotbollsspelaren på 20 år. Sist det hände, 1990, slutade det med att Justin Fashanu (som bland annat spelade i TFF en kort period) tog livet av sig på grund av den häxjakt som utbröt när han kom ut som homosexuell.

Jag möter många skolungdomar när jag är ute och föreläser om hbt-frågor. En vanlig fördom jag möts av är varför homosexuella killar alltid är så fjolliga, att vara fjollig är alltså det samma att agera feminint. Ofta slår det mig hur lite det har förändrats från när jag själv gick i skolan.

När nu en fotbollsspelare vågar komma ut och stå för den han är så hoppas jag verkligen att den bilden kan förändras. Anton Hysén kan visa på att det går att vara homosexuell och spela fotboll och andra klassiskt manliga sysselsättningar, han kan vara förebilden många killar där ute saknar.

Möjligheten till identifikation är viktig, när jag själv kom underfund med min homosexualitet fanns endast Lukas i Skilda världar att identifiera sig med. Jag hoppas verkligen Anton Hysén tar sitt ansvar som förebild för att spräcka bilden av bögen som feminin och vek, att det är en fråga om kärlek och inte om personlighet.

Anton Hysén är knappast den enda manliga homosexuella fotbollsspelaren, trots det så har ingen annan vågat komma ut ur garderoben på över 20 år, inte bara i Sverige, utan i världen. Man kan ju undra hur det kommer sig. Personligen så tror mycket handlar om den kultur som finns runt sporten, en kultur där killar uppmanas att inte bete sig som kärringar på planen.

I samband att Anton Hysén kom ut publicerades en artikel jag skrivit för Ottar rapport om varför det inte hänt fören nu. Det de flesta jag intervjuade var överens om det antagligen främst skulle vara supportrarna som skulle reagera, men klubbkamrater och tränare inte skulle ha något problem med det.  Jag kan bara hoppas att vi kommit så långt.

Det är över 20 år sedan Justin Fashanu dog – vi får hoppas världen är redo nu.

 

Länk: http://bit.ly/fpOCi0

Publicerat på Correns sportsidor 12/3 2011

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.