När teater är dålig

Nu har jag varit på teater igen. Och blivit nära på rasande. De 1500 tecken jag hade till mitt förfogande var inte tillräckligt för att föra ett resonemang så jag gör det här istället. Idag ska vi prata lite om vad som som är dålig teater.

Pjäsen jag såg heter “När man blir stor så blir man f****a” och handlar om trans. Eller den säger sig handla om trans i alla fall, istället så blev det plakatteater om lite allt möjligt. Framförallt om att alla andra är idioter och att politiska grupper (feminister och punkare) inte har solidaritet utanför gruppen. Och så lite sågning av medelklass ungdomar. Jag har ingenting emot att prata om något av detta. tvärtom, jag gillar politisk teater. Det jag inte gillar är när det är mer politik än teater, när slagorden är viktigare än det konstnärliga. Jag föredrar teater som har ett budskap, som vill säga något. Som kulturvetare är jag intentionalist och fokuserar mig på tolkningar av verk. De bra exemplen balanserar konsten och politik. De dåliga har antingen för mycket politik eller ingen politik alls. Jag gillar inte något av fallen. Jag vill bli underhållen, men också bli upplyst. Jag vill lämna teatern med en känsla av att världen kan förändras, inte av att teatern är dålig. Idag när jag gick från teatern till redaktionen var jag mest förbannad. 90 procent av föreställningen handlade mer om att skrika ut budskap än att faktiskt förmedla något. Det går att förmedla och underhålla samtidigt. Jag har gått från teater gråtfärdig för att det jag var på varit så bra, som ett slag i solarplexus och ett skratt som fastnat. Då är teater bra. Jag har även gått på teater och känt mig likgiltig, då är teater dålig. Men när jag går från teatern och är arg på produktionen, då är det något som är fel. I det här fallet är det väldigt fel. Det handlar inte om överspel eller något sådant, det kan jag oftast ha överseende med. Nu handlar det om att föreställningen som sådan var dålig på ett sätt som är problematiskt. Att inte våga ge allt man kan utan fega undan, att introducera frågor utan att ge svar. Dålig dramaturgi. Problematiskt manus. Listan kan göras lång. Och det besvärar mig. För jag vill tycka att det är bra, jag tycker det är viktigt att det görs teater om det här. Det är viktigt att Riksteatern spelar sånt här. Och då är det problematiskt att folk får se plakatteater som gör att man nästan skäms. Det går att prata om politik utan att skrika, det går att göra teater som engagerar utan att den är tråkig, det går att underhålla utan att vara ytlig. I det här fallet gjorde de alla fel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.