Nerver

Jag sitter uppe och är nervös inför morgondagen, har föreställning för första gången den här säsongen. Hur mycket jag än repat och hur bra manuset än sitter så är jag nervös, och är det varje gång jag spelar. Och så har det alltid vart, inte så att min nervositet får mig att tappa kontrollen eller tar överhanden, det är nervositet som gör att jag skärper mig, att det inte gå på rutin.

Och så är det ju alltid, med allt jag gör. Jag är nervös och har ångest, men tar mig i kragen och gör ett bra jobb. Och även om jag är helt övertygad om att det kommer gå åt helvete så blir det bra till slut i alla fall. Jag styrs ganska mycket av mina nerver på det sättet, varje gång jag skickar ett mail så får jag ångest, skriver och skriver om, vilket gör att jag inte gör något överillat. Varje gång jag ska öppna ett mail så vill jag dö och skjuter på det, men öppnar och är lugn. Varje gång jag skriver en text så tycker jag att detta kommer ju aldrig gå, men på något konstigt vis så står jag där med en text i slutet varje gång i alla fall. Jag är pessimist och ser alltid problemen, men jag gör mitt jobb och jag löser dem, genom att jag inte ser framemot saker så blir jag inte besviken och då går det inte dåligt heller. Magiskt tänkande eller inte, jag ser det som en strategi, om jag inte fantiserar om något så kommer det att hända, må vara en barnslig fantasi men det är så jag tänker.

Jag kom in på detta på sistonde, efter att ha läst Isabelles text med Isobels och Elins svar.

Jag tänker på min uppväxt, med en helt hopplös pappa (som inte fått lära sig något om hushållning) och en i mina ögon som barn, nitisk mamma. Idag kan jag uppskatta mammas tjat på ett visst sätt, jag hör fortfarande hennes röst när jag har det ostädat hemma. Samtidgt så anser jag att det är ett borgligt behov att städa hela tiden och jag är den första att använda hushållsnära tjänster när jag får råd. Jag behöver inte ha det kliniskt rent omkring mig, framförallt så är jag väldigt oengagerad i att upprätthålla det. Jag glömmer namn, födelsedagar och tappar bort papper för jämnan. MEN jag är en jävel på abstrakt strukturering, att planera projekt, att gå från tanke till handling, att få igång saker, att hålla reda på saker. Jag må vara virrig som person, men jag är strukturerad i min kalender. Jag håller alltid mina deadlines med råge och ser till att saker blir gjorda, jag är den som sköter bokningar och samkörningar, för folk vet att jag kan sånt. Dessvärre så är jag inte lika spontan som jag önskar, jag hatar att inte ha kontroll och att behöva vara spontan, så länge jag får göra en grund att vara spontan i så funkar det. Jag behöver planera, skriva upp i kalendern och förbereda och sen vara spontan utifrån det. Mitt projekt nu är att jag ska försöka åka till Sthlm lite spontant någon dag, får se om jag lyckas med det. Jag är inte typen som gör spontana resor, jag jämför resealternativ och kollar upp, planerar med öppettider och köper biljetter i god tid. Jag är inte typen som gör saker utan att ha övervägt dem först, men dessvärre inte heller typen som kommer iväg, i nästan ett år har jag försökt ta mig till skåne, men det brukar stupa på att det inte går att få ihop. Jag är sjukt snål också, men börjar lära mig att hantera pengar bättre, och att våga släppa kontrollen. Till skåne så tar jag mig nog inte just nu, mest för att det är så svårt för alla, men banne mig att jag ska till sthlm, har två museer jag vill besöka innan januari.

Hmm vad var det jag började skriva om egentligen? Jo just det ja, nerver. Jag är nervös, men det går bra. Jag är tillräckligt vuxen nu för att veta att jag klarar det och kan hålla mina nerver i shack, men också tillräckligt vuxen att inse att jag bestämer. Jag bestämmer när det ska diskas och när det ska städas, jag behöver inte vara spontan och göra överilade saker, för jag funkar inte så, jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte är på fest ikväll när jag ska upp vid sju imorgon. Och, jag är vuxen nog att inse mitt eget värde och inte låta någon trampa på mig, vilket är vad föreställningen handlar om. Jag har lärt mig och har vuxit, alla mina erfarenheter samlade säger mig det, man gör misstag men man lär sig. Och jag och mina nerver lever i en bra relation, och jag tänker inte anpassa mig, jag är som jag är men jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Så det så.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.