#prataomdet i Corren

Vi behöver prata om det

Vi har nog alla gjort det, men vi pratar inte om det. ”ställt upp” på sex mot vår vilja. Det finns mycket att prata om. Men det jag ska prata om nu är gråzoner, det vi tillåter trots att vi kanske borde låta bli. I kölvattnet efter Julian Assange våldtäkts anklagelse har det skapats ett projekt för att prata om var gränsen för sexuella övergrepp går. Det här är min berättelse.

Jag minns alla anonyma sexträffar, en kort stund med någon anonym där man för en kort stund får känna sig bekräftat och känna fysisk närhet. Men jag tänker också på hur jag som ung träffade och hade sex med äldre män. Hur det ibland ledde smärta och äckel, men man vågade inte säga nej, man hade ju lovat. Jag frågar mig själv varför, och om detta var ett övergrepp. Jag sa ju att jag ville. Var går egentligen gränsen för vad som är ett övergrepp?

Vi pratar ofta om att vi har en öppnare syn på sex idag, det är inte sant alla gånger. Vi pratar gärna om våra orgasmer och knapplösa knull, men de dåliga knullen där vi inte kommer, som gör ont eller som känns obehagliga pratar vi inte om. Vi har blivit uppmanade att ta för oss att vi glömt bort att säga nej. För om du tackar nej finns risken att du förstör något. Jag tror vi gör saker vi inte borde för att vi lärt oss att ställa upp, och glömt bort våra egna gränser. Antagligen hade jag inte legat där med de där männen om någon hade sagt till mig som ung och outkommet homo att det var okej. Att det var okej att säga nej. Att det var okej att vara homo och att det var okej att vilja ha närhet, men inte till vilket pris som helst. Framförallt hade det nog hjälpt om det funnits någon att prata med. Jag kände mig ensammast i världen för ingen annan var ju som jag.

Publicerad i Corren 21/12

En kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.