Ung scen/lab

De senaste två veckorna har jag tillbringat på Ung scen/öst i något som kallts Ung scen/lab. Detta tänkte jag nu försöka sammanfatta.

Upplägget har vart att fyra (som blev tre) dramatiker skriver manus och åtta skådespelare i grupper om två framför dessa texter.   Det här är något av det mest utvecklande jag har gjort. Jag skriver sällan dialoger (de som läst Noel eller sett Kärlek & Vansinne  förstår vad jag menar) och att skriva en text på två veckor har vart väldigt lärorikt, framförallt för att jag fått rensa mycket av det litterära i texten.

Förutom det så har det mest magiska varit att få se sin text bli levande framför sina ögon. Johan och Simon, skådespelarna jag jobbat med, har verkligen lyckats fånga mina karaktärer. Det jobbiga för mig är att det finns så mycket personligt i texten och flera gånger har jag vart nära att gråta.  Jag har haft en lång period med trassliga relationer bakom mig, eller försök till relationer snarare. Antingen så har män velat testat sin läggning, vart osäkra på sig själva eller på vad de vill ha ut av livet. Jag har hört allt det här, till leda. Jag valde att skriva om det här ämnet (som även berörs i Kärlek & Vansinne till viss del) för att det i grund och botten är ett allmänt ämne som alla kan känna igen sig i.

Känslan av att vara en leksak, ett tidsfördriv, att tvivla på den andres känslor. Jag har alltid stått där, jag drar till mig strulpellar från höger till vänster.  Det är vanligt att jag får höra att jag utstrålar ett starkt självförtroende, och det är nog sant. Problemet är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag vet vad jag kan, att jag är bra på mitt jobb. Det jag jobbar med är att acceptera att jag är bra, som mig själv. Men att ta emot komplimanger riktade mot mig själv, som person, har varit svårare. Och det här har präglat mina relationer, dels för att jag lätt blir kvävande, ger allt för mycket, men även för att jag dragit till mig fel personer. Tidigare  har jag hamnat med folk som även de tvivlar på sig själva. Det har lätt till mycket elände, och sånt tär på en människa med dålig självkänsla. Att få höra saker som “Jag är rädd för att bli sårad när det tar slut” eller vara någonslags reservalternativ för killen som dejtar två stycken och har någon form av icke uttalad relation med någon annan har gjort mig bitter. Att vara bitter är i sig inte ett problem, jag får min kreativitet från avundsjuka och så vidare, men den här bitterheten är destruktiv. Har man dålig självkänsla så bryts man så småningom ner av sånt här,  jag är nästan 23 har vart öppen sen jag var 15 och på den tiden har jag endast haft dessa destuktiva relationer.

Nu håller jag på att tag  i det här, går i terapi och har börjat känna att jag duger som den jag är. Jag vet idag att jag har vänner som uppskattar mig, att min kompetens och min personlighet hänger ihop. Skrivandet är en form av ventil för mig, jag skriver mycket om olycklig kärlek för att kunna hantera saker, för andra ska kunna känna igen sig. Jag vill motverka tabut att inte vara perfekt, spränga normer om hur saker ska vara. Men framförallt, så skriver jag det här inlägget för att motverka tabut om att prata om sin ohälsa.

Vi måste prata om att vi mår dåligt psykiskt, att vi är ledsna, att vi är sårade. Vi måste stå för hur vi mår, att vi söker hjälp, att vi går i terapi. Människor krisar ibland, det gör oss inte till sämre för det.  Att skriva den här texten har vart väldigt bra för mig, jag har fått se någon annan framföra mina ord. Fått höra repliker i någon annans mun, inte kunnat styra allt för mycket så har jag fått se mina karaktärer få liv framför mina ögon. Det är som en form av magi, som att texten har lämnat pappret och blivit till verklighet, mina tankar har fått en puls, en dialekt, ett sätt att agera. Jag skulle gärna göra mer av den här texten, mest för att jag har mer att säga om karaktärerna, för att jag har ideer jag vill testa i arbetet, men även för att jag tror att folk lätt kan relatera till det. Känslan av att känna sig otillräcklig, att inte duga som person.

Tills sist så vill jag avsluta det här inlägget med att tacka alla som vart en del av ung scen/lab och Ung scen/öst för att jag fått chansen. Och framförallt, det finns inget mer tråkigt än perfektion, skönheten ligger i skavankerna.

En kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.