Kategori: Reflektioner

Veckans kulturrapport vecka 49

Det blir en något kort kulturrapport den här veckan. Den här helgen har jag arbetat på Friluftsmuseet Gamla Linköping och deras julstök och pratat om julbord under 1910-talet. Det är inte så värst mycket HBTQ över det arbetet, men det är i alla fall kultur och får ses som rapporterat.

Annars har veckan varit skral, många av serierna jag ser på har uppehåll men jag tänkte prata lite mer om Ögonvittnet i alla fall. Jag kan inte låta bli att älska att seriens grundblott är att en 15-åring håller tyst om att han bevittnat ett massmord eftersom det skulle innebära att det eventuellt skulle kunna komma fram att han tillbringade sin tid med homoerotiska aktiviteter precis innan det skedde. Det är skönt att den formen av socialrealism får finnas och inte blir trivial utan verkligen lyfter upp hur desperat ungdomen är, och att hur det kan se ut i vissa sociala kontexter.

Annars var det en kort scen i The Flash där en poliskapten i förbifarten säger att hans pojkvän bestämt att de ska äta nyttigt hemma. Det är också ett trick jag gillar, att liksom bara något vara helt naturligt och som vilken replik som familjesituation som helst. The Flash och Arrow har jag tänkt återkomma till.

I fredagskväll när jag var rätt trött och inte riktigt kunde processa men inte heller sova såg jag den romantiska komedien The Love Patient. Kortfattat handlar den om Paul som påstår att han har cancer för att vinna tillbaka sin förra kille Brad. Som vanligt med USA går det inte att göra en sådan här film utan sensmoral och uppvaknanden där Paul hittar sig själv. Trots detta, och det förutsägbara slutet (de blir ihop igen) så tyckte jag den var sebar, om en är i behov av något som inte är alltför komplicerat och som är sådär bradålig så att en kan skratta åt det eftersom produktionen inte tar sig själv på för stort allvar.

Förutom det ser jag på Julkalendern, inte så snöig men rätt spännande. Jag är dock beredd på att skapa en kampanj för att Ida Kjellin, en av manusförfattarna till Julkalendern, ska få skriva en spin-off i form av en sitcom med Leonora och Alexandra, som en svensk Vicious fast med ett lesbiskt par på Österlen. Och då har jag alltså bara sett sex avsnitt, där de förekommer i ett.

När fan blir gammal…

Idag kommer Jonas Gardell ut. Ja inte som homo alltså, utan som sosse. Han är sosse…men. Och så kommer en hel massa män och blir en väldigt rolig text. Jag är glad att Jonas Gardell är författare och inte politiker. i “Ett UFO gör entré” så skriver Gardell om hur invånarna i den påhittade orten Sävbyholm tydligt markerar att de är borgliga. I Sävbyholm så handlar inte folk på Konsum, de handlar på Martin Olsson. “Det finns Sävbyholmare som går in på Martin Olsson och köper bara plastpåsarna. Sedan går de över till Konsum och köper själva maten”.

Jag tycker det citatet säger väldigt mycket om den genomsnittlige Sossen och om partipolitik i allmänhet. Som sosse så köper du en identitet, sen vad du fyller den med är inte så viktigt. Gardell är sosse, men gillar inte Socialdemokraterna. Det finns folkpartister som inte gillar folkpartiet heller. De är mer fast i sin identitet än vid partiprogramet. Dessutom är skillnanden mellan gräsrötter och Partiet ofta ganska stor. Socialdemokraterna är ett parti som är byggt på en folkrörelse, en folkrörelse som allt mer börjar krakelera. Partierna drar sig allt mer mot mitten och själen i de olika partierna suddas ut allt mer. Men identiteten finns kvar. Så du kan fortfarande köpa påsar på Ica och sen handla på Konsum. För det viktiga idag är vilken politik du säger att du är, inte vilken du faktiskt praktiserar.

Julen

Julen var väl inte så farlig kanske, det faktum att vi firade hemma i huset och utan allt för många krav underlättade det. Detta får mig dock inte att sluta anse att julen är ett överskattat gissel, något som helt enkelt inte passar i ett modernt samhälle.

Vi lever i ett sekualiserat land där få tror på gud (att detta inte hindrar dem från att gifta sig, döpa sig, konfirmera sig och begrava sig i kyrkan för att “det ska vara så” tar vi en annan gång) men ändå så ska vi envisas med att prata om Jesus till förbannelse. Om folk kunde prata om att det är fint att få…eller vad säger jag…ge menar jag ju. Det är här hyckleriet är som värst, vem tycker egentligen om att ge bort saker? Jag hatar att köpa presenter, det ger mig ångest och därför så vill jag inte ha några heller ( i år så fick jag en hushållsassistent, några handdukar och en tomte från gruppen jag föreläste för förra veckan). Jag tycker inte att det är något fint i att köpa någons tacksamhet via materialistiska prylar, vilket är vad julen handlar om. Vi köper oss fria från vårt dåliga samvete, om vi inte mutar barn eller gamla släktingar för att vi inte hinner träffa dem så dämpar vi vårt dåliga samvete genom att stödja Unicef. Det sista är åtminstonde välmenande, även om jag har lite svårt för när vi i väst sopar problem under mattan och hellre skaffar oss ett fadderbarn i Zimbabve än tar hand om gamla, sjuka, uteliggare och andra som faktiskt bor i Sverige. Trean har ibland en konsert för de hemlösa, vilket jag faktiskt tycker är mer empatiskt än världens barngalan. För även om vi har rent dricksvatten och mat på bordet, så har vi problem vi med. Jag tycker inte att vi ska ignorera problem i U-länder, men vi måste sopa rent vår egen dörr också. Vi har barn som blir misshandlade, alkolister (nej jag kopplar inte samman dessa fenomen så som UNF gör), gamla, ensamma och så uteliggare (som inte behöver vara en del av de andra grupperna). Vi borde lägga vår kraft på dem först, men det är mer bekvämt att sopa dem under mattan och bry oss mer om barnen i Zimbabve (och ja, jag köpte en get till mina päron, jag gillar inte hyckel så lika bra att säga det). Därför gillar jag Karl-Bertil Johnssons julafton (även om jag inte stödjer att begå lagbrott) vi behöver inte tändstickstavlor av Bodens fästning, men vi kan glädja andra.

Julen gör mig till kommunist, dels för att jag hatar materialism som ett sätt att kompensera för något. Jag tror på att göra saker för sin egen skull, jag älskar att shoppa åt mig själv till exempel. “Du behöver inte vara som de vill att du ska vara” säger Kat i 10 orsaker att hata dig, vilket har blivit ett ledord för mig. Gör inte saker för någon annan som du inte får ut något utav själv, genom att se till dit eget bästa så blir du inte beroende eller utnyttjad av någon. Att göra snälla saker är en sak, för ofta så leder de till välbefinnande, men att göra snälla saker för andra och känna att det är jobbigt och ansträngande är aldrig bra. Nej du behöver inte ställa upp för att det är jul, screw that. Gör bara det du känner för (och nu slutade jag vara kommunist känner jag).

En annan sak som gör mig till kommunist är äldrevården, jag hoppas att vi har en röd-grön regering med en Vänsterpartist som äldre minister när mina föräldrar blir gamla. Jag tänker då rakt inte ta hand om dem, då blir det ättestupa i såna fall. Ge oss en äldrevård som tar hand om de äldre på ett humant sätt, och som finansieras av staten. Låt mina skattepengar gå till att mina föräldrar kan åldras med värdighet, hellre det än till kungahuset i alla fall.