”Jag vill ha semester” säger jag ibland. Problemet för mig är att jag inte riktigt vet hur man gör.  Jag är uppvuxen i en kultur där man inte har semester. Mina farföräldrar var egenföretagare och pappa likaså när jag växte upp. Morfar var lantbrukare och mamma är tjänsteman på landstinget. När man växer upp med bönder (vilket även farmor och farfar var från början) så är det här med att vara ledig inte riktigt accepterat. Jag har en rätt stark arbetsmoral, jag har gått och jobbat sjuk allt för många gånger och stått på scen med både feber och halsfluss. Sjukdom räknas bara om det är 40 graders feber och man bokstavligen inte kan stå upp. Jag har vart hemma från kanske fyra dar om man räknar hela grundskolan och gymnasiet, vad jag minns i alla fall. Mamma slog alltid i oss vikten av att göra rätt för sig, vikten av att gå upp och gå till skolan. Jag har aldrig sett mina föräldrar vara hemma från jobbet om de inte haft vattkoppor eller liknande. Det är bonden på axeln som tala, för vem ska annars ut och mjölka korna? Många när jag gick i skolan var hemma för minsta lilla, och så är det fortfarande. Jag tycker många är väldigt sjåpiga, det är bara att bita ihop och jobba. Nu som vuxen är jag kanske lite mindre kategorisk, och nu när jag är inne på min andra ordentliga förkylning för i år så stannar jag faktiskt hemma och vilar. När jag var liten så fortsatte jag bara jobba, jag hade ju inte tid att vara sjuk.

Det har jag fortfarande inte, men skillnaden nu är att jag är hemma en vecka och vilar istället för att vara kroniskt förkyld i 9 månader.  Jag vet faktiskt inte vad som är värst egentligen, men det brukar bli bättre av att vila. Men jag står fast vid att folk skulle behöva lyssna mer på min morfar, mitt favorit citat är ”Min dräng hade också en dräng och bägge var lika lata” det tycker jag säger väldigt mycket. Jag föredrar att jobba själv, då är det mitt ansvar att saker blir gjorda och det blir de. Framförallt så har jag principen att jag leder eller blir ledd,  annars så funkar det inte (här finns vissa undantag som när jag jobbar med Kill your darlings tex men vi har en lite annan struktur). Jag har alltid ogillat grupparbeten, eftersom att de förväntas utgå från nån slags konsensus där alla ska bestämma. Det där funkar sällan och därav vikten av att nån bestämmer.  Självklart kan även en ledare vara demokratisk, men det är skillnad på att vara demokratisk och bli överkörd.

Hem är ett väldigt konstigt ord för mig.  Jag är uppvuxen i en stad som aldrig kännts som ett hem för mig. Jag bodde 19 år i samma radhus och kände mig ständigt som en främling på de gator som skulle utgöra mitt hem. Att kalla Västervik för hem är för mig ett skämt, då stan bara påminner om förtryck och utanförskap. Jag har en ständig känsla av rotlöshet, jag känner mig sällan hemma nånstans. Som ett frö för vinden.

Jag har nog alltid vart ensam på sätt och vis, vänner har väl funnits men inte riktigt på det där sättet. Jag var 19 när jag var på min första förfest, när jag blev bjuden hem till nån. Det var första gången sen mellanstadiet. För jag var ju inte som de andra barnen, jag var klassens clown.

När jag var i Västervik i helgen så fick jag en flash-back, att gå ut i Visfestivalsvimmlet ihop om att träffa nån jag kände jag kunde hänga på. Samma känsla av ensamhet återigen. Det var som om jag glömt allt sånt, förträngt och gått vidare. Men staden har fortfarande djupa spår i mig. När jag klev ur bilen vid farfars torp ute i skogen och bodde där en vecka så kände jag tryggare än vad jag nånsin gjort i den stan. När jag kliver av tåget i Linköping så släpper trycket över bröstet och jag kan andas fritt igen. Jag har accepterat Linköping som mitt hem. Det var när jag fick min första lägenhet här som jag fick ett hem, och lägenheten jag bor i nu känns verkligen som ett hem för mig. Det var i Linköping jag blev människa. Det var här jag kunde träffa vänner, umgås med likasinnade och dejta. Här kan jag leva. Jag må vara rotlös och kommer antagligen inte stanna här för alltid men Linköping kommer alltid vara min hemstad medan Västervik är stan där jag växte upp.

Min ständiga känsla av utanförskap har lett mig till mycket, jag har svårt att känna mig som en del av nått. Av kompisgäng, organisationer eller andra gemenskaper, jag tror det är därför jag är inne på att frilansa, jag vill inte tillhöra nåt. Jag är självständig, men kanske till gränsen av det. Jag har många ytliga bekantskaper, men inte allt för många nära vänner. Jag har byggt rejält höga murar runt mig. Håller en distans till folk. Framförallt har jag svårt för män (eller snarare den socialakonstruktionen av män) och har få killkompisar och dessutom svårt att se att en kille vill vara vän med mig. Jag övertolkar och vacklar, projicerar. Självförtroendet är stackare än självkänsla. Jag vet att jag kan mitt jobb, men att sälja mig som person är svårare. Jag kan ta komplimanger för mitt jobb, men för mig som person är det svårare. Det är en process, jag lär mig bit för bit.

Att komma hem är ingen schlager, det är ett tveeggad svärd, framförallt när man inte vet vad som är ens hem. Om ingenting känns riktigt bekvämt och socialasammanhang känns obekväma. Men jag vet i alla fall en sak, jag är inte samma person som när jag gick gymnasiet och inte kände mig hemma nånstans. Det krävdes en vandring i gamla fotspår för det. Jag har fortfarande en bra bit att vandra, men jag vet i alla fall att jag är på väg.

Det började med  att Ricky Martin äntligen kom ut ur garderoben. Men idag så är min frustration riktad mot detta. Det är alltså en kille som heter Eddie som var med i senaste upplagan av Idol. Det jag vill lyfta fram är följande citat:

Men när man hamnar i rampljuset måste man liksom ”komma ut” igen. Och det ville inte jag. Det får aldrig vara påtvingat. Men nu känner jag mig inte tvingad, jag vill det här.

Jag blir helt fördärvad av det här känner jag. Varför då? Jo för att jag anser att Eddie är helt ute och cyklar här. Det vi behöver är mer öppna killar på tv, framförallt killar som Eddie. Hans kompis säger:

Alltså missförstå mig inte nu men när man inte lever i gayvärlden eller känner någon som är det tror man ju att man ska se att någon är gay, att de kanske är lite feminina och så. Men på Eddie syns det ju inte, ingen märkte det. Det var inte så att man tänkte ”aha, han måste ju vara gay”.

Det är precis de killarna som behöver vara öppna. När Danny var med i Idol så pågick en stor ”han bara måste vara gay” lobby i gayvärlden. När en ung, straight acting kille är öppet homo så visar han att homosexuella kan se ut hur som helst och vara vem som helst. Om Eddie hade vågat vara öppen i Idol och stått för det hade han gjort gayvärlden en mycket större gest än när Ricky Martin (där det var föga överraskande att han var homo) gjorde. Istället så väljer Eddie att komma ut nu, när karriären går på sparlåga och han ska marknadsföra en ny grupp. Det är smart ur ett PR-perspektiv men ur ett humant perspektiv så är det bara dumt, och fegt.

En del av mitt jobb som jag ser det är att vara den förebild som jag saknade när jag var ung, och Eddie skulle kunna vara en förebild han med. Istället så väljer han att fega ur. behöver man då vara en förebild? Nej, det behöver man inte, om man tex pluggar på Komvux. Om man däremot är en offentlig person (vilket du är om du är med i Idol) så anser jag banne mig att man har en jävla skyldighet att vara en förebild. Vill man stå i rampljuset så får man ta konsekvenserna av vad det leder till, då får man vara en förebild och göra sitt bästa för att visa sanna ideal och sig själv. Annars bör man jobba med nåt annat. Nu ska jag återgå till att jobba och fortsätta försöka vara en förebild.

Nu ska jag ta ut lite frustration genom att vara pedagogisk. Nästa gång jag hör nån som tycker att kulturarbetare ska jobba gratis kan du hänvisa till det här inlägget och sen be människan i fråga fara åt helvete.

För det första. Att jobba med kultur är som vilket jobb som helst. Vi har alla våra räkningar att betala, barn att hämta på dagis och relationer att få att fungera. Att jobba inom kulturen är inte på många sätt annorlunda från annat. Ja, vi är bra på det vi gör, men det är för det mesta civilekonomen också. Vi har roligt på jobbet, för det mesta, men det är minst lika slitigt som att vara städare eller lärare. Men skillnaden är att vi alltid måste rättfärdiga vår existens vårt val, att vi väljer att jobba med kultur. Folk ser det inte som ett riktigt jobb, för på ett riktigt jobb har du fasta arbetstider, fast lön och kafferaster. Inget annat yrke måste försvara att vi väljer att jobba med det vi gör, inför alla. Det är som att folk blir provocerade av att vi jobbar med kultur. Folk vill gärna ha kultur, så länge den går att förstå (det vill säga, den ska vara figurativ och lika lättbegriplig som ”Idol”) och helst inte kostar så mycket. Som kulturarbetare så ska du stå med mössan i hand och ta emot folks allmosor, med ett leende på läpparna.

I ”Gifta par, en film som skiljer sig” så har vi fått den klassiska replikväxlingen ”Hur vill du att jag ska va då? Har du prövat kåt, glad och tacksam?”. Peter Dalle sätter här fingret på hur kulturarbetare förväntas vara, kåta, glada och tacksamma. Helst ska man jobba gratis, och vara tacksam för att man får hålla på. Det är just ordet tacksam som är grejen. Eftersom att kultur inte är ett riktigt yrke så ska man vara tacksam att man får hålla på. Och här så syns folks fördomsfullhet. För det första, min pappa är lycklig över att få jobba med sina blommor och det ses inte som nåt konstigt,  de flesta människor är nog tacksamma över att få jobba med det de vill och är bra på, vare sig det är att leda företag eller jobba inom hemtjänsten. Men konstigt nog så förväntas man spela teater på fritiden och jobba inom hemtjänsten på dagarna (ett yrke som många också ser ner på för övrigt).

Den här inställningen leder till en ond cirkel. Folk förväntas jobba gratis för att det inte finns några pengar, det finns inga pengar för det satsas inte för att folk förväntas vara tacksamma. När folk jobbar gratis så sätter de en prislapp (det vill säga ingen alls) och nästa gång så förväntas de jobba gratis igen. Här skapas en ond cirkel som hela tiden upprepar sig och leder till utbrändhet. Och mitt upp i att du ska jobba gratis eller till allt för låga arvoden (här vill jag infoga en brasklapp till mina redaktörer och uppdragsgivare att jag inte anser att det på något sätt är ert fel att arvodena är låga) så ska man vara tacksam också.

Hur kommer det sig då att det är så här? Jo, det är ett struktrurellt problem. Kulturen omgärdas av en dimridå att vara finare än andra branscher, men även mer okommersiell. När kulturarbetare förväntar sig att staten ska stå för fiolerna och att deras bransch ska ses som mycket viktigare än till exempel bättre skolmat eller fler undersköterskor så förstår till och med jag Göran Hägglund. När folk skriker i högan sky över ord som kommers i samband med kulturen så gräver de sin egen grav. Nej, vi jobbar inte på Ica, det är en unik bransch. Men det är en bransch som behöver mer kommersiellt tänkande och mindre tacksamhet.