Kuppproduktion

Jag ser på Queer as Folk igen. Den här gången är jag inte deprimerad, jag inser nu att jag måste ha varit det i somras. Eller jag hade en mer allvarlig kris i alla fall, jag krisar jämt. Men nu var det inte mina kriser vi skulle prata om, de återkommer vi till, jag fyller 25 i slutet av månanden.

Istället tänkte jag prata om en sak jag tänkt på när jag ser om serien, och nu när jag ser saker jag inte såg förut (som stora dramaturgiska luckor och Gale Harolds tatuering på ena fingret till exempel) och när jag började tänka på det så var det en sak som slog mig. I serien är det väldigt framträdande att man inte vill att karaktären Brian ska förändras, inte bara utifrån ett dramaturgiskt perspektiv utan ifrån ett psykologiskt inom-fiktivt. Jag tänkte inte uppehålla mig allt för länge vid detta utan mest ta detta som ett exempel på vad jag egentligen menar. Brian tillåts på fem säsonger inte förändras, medan de andra karaktärerna gifter sig, skaffar barn, dör, flyttar ihop, skaffar stadiga relationer och nya personligheter så får Brian hela tiden gå i samma hjulspår. Dels genom att manusförfattarna i seriens slutscen (vilken fortfarande gör mig upprörd) låter honom starta om där serien började, som om han var samma person, men också genom att de andra karaktärerna när han uppvisar spår av att vilja förändras i princip får panik och börjar tjata om att han är inte sådan, han är si och så etc. Slutsatsen är att så länge han är som han brukar så är de irriterade på honom men om han förändras till att bli  det som de vill att han ska bli, så får de panik för att han rubbar balansen och inte är som han brukar.

Så där är det ju inte i verkligheten…tänkte jag. Jag vill gärna tro att jag vill att mina vänner ska förändras, att de ska utvecklas och bli så där man önskar att de vore. Inte för att det är något fel på dem, men det är ju så irriterande att de är oorganiserade, bohemiska, oansvartagande osv. Men tyvärr, jag gillar när jag får den som styr och ställer, planerar och genomför, har koll på vad vi ska göra. När andra helt plötsligt börjar ta ansvar känner jag panik genom kroppen, det där är ju min roll. Jag tror att vänskap bygger på en balans, och när någon förändras så rubbas balansen och den här paniken utbryter.

Detta är självklart en vedertagen kunskap om att det ligger till på det sättet, absolut. Men det jag menar är kulturen kan fungera som en skrattspegel för oss, det är när vi ser vårt eget beteende framför oss i fiktionen som vi kan förstå vårt eget beteende, och andras. Det är därför kulturen är så oerhört viktig, för att vi ska kunna förstå oss själva, och vår historia.

Som utlovat kommer nu en uppföljning om inlägget om bröllop. I samband med detta har jag börjat plöja den amerikanska versionen av Queer as Folk. Den serien kommer jag avhandla i ett eget inlägg vad det lider, men nu tänkte jag börja med att ta upp hur den belyser relationer och framförallt mellan karaktärerna Brian och Justin. Jag vill redan nu säga att jag bara sett säsong ett och två avsnitt av säsong två (och den som säger något om vad händer i resten av serien får stryk) och jag vet hur infantilt det är att basera tyckande på fiktiva karaktärer (detta ska jag också ta upp i ett senare inlägg). Men det man lär sig av den relationen är balansen mellan beroende och omhändertagande. Och det är här mina åsikter om relationer kommer in. Något av det det mest irriterande jag vet är när människor försvinner iväg i sitt förhållande, smälter ihop till en individ och blir beroende av varandra, och detta ser jag omkring mig hela tiden. Det är här i min relationskritik ligger, i berondet. För mig vars främsta rädsla är att inte kunna ta hand om mig själv (därav min åldersnoja och fobi mot äldrevården)  känns den här formen av relationer väldigt destruktiva. Finns det något mina föräldrar var noga med i min uppfostran så var det att göra mig självständig, dessutom har mina föräldrar under större delen av mitt liv bott på olika platser av landet på grund av jobb. Men framförallt, jag ser dem inte som beroende av varandra utan som att de tar hand om varandra och det är det jag tycker är viktigt.

Så vari ligger då min kritik mot äktenskapet? Jo, i att det suddar ut individen och binder den vid en annan, att man rent juridiskt blir beroende av varandra ( man får även mer trygghet än vad man har som sambos i och för sig) men framförallt för att det grundar sig på en norm av att man måste bo ihop som ett par men också att man äger varandra och sålunda går från två olika individer till att bli en. Och då har vi inte ens talat om monogamin. Äktenskapet är  alltså ett sätt, för att citera Turid, ”Låsa folk i sina falska roller och låtsas som om det är bra” eller mer konkret låsa folk vid varandra och vid sitt hem.

Men det finns en anledning till att försvara äktenskapet anser jag, och det är det faktum att det legaliserar relationer som av vissa ses som omoraliska. Äktenskapet är mer än en tradition, det är en politisk handling som ger dig en grundtrygghet i samhället, det får du inte glömma. Men det viktiga, som jag lärt mig av Brian Kinney är att det viktigaste är att man tar hand om varandra, inte är beroende av varandra i en relation. Man behöver inte bo ihop, man behöver inte gifta sig, man behöver inte vara monogam, men man tar hand om varandra. Jag skulle inte kalla mig relationsanarkist, men dock relationskritiker, framförallt är jag kritisk till vad som anses utgöra en relation.

Ungefär så sa Mae West om den eviga myten att lycka inte kan köpas för pengar. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som folk med köpstopp och folk som pratar om lyckoforskning.

Kah tycker köpstoppare och konsumtionsminimalister och vad allt det nu heter har ett stort tankefel, nämligen i hur de ser på konsumtion. Konsumtion handlar om val, och varför man handlar. Och framförallt vad och hur. Här har nog de och jag samma utgångspunkt. Men jag tror på aktiva konsumenter, som köper ”rätt” och gör aktiva val. Jag tror det är mer effektivt att köpa kläder och möbler med shysta vilkor än att inte köpa alls. Annars kommer det bara resultera i att folk som inte är medvetna (eller lata, snålla, oengagerade unt zu weiter) endast är de som köper och företagen endast tillsaluför prylar med etisk problematisk bakgrund.

Men den stora invändningen jag har är i synen av kommersialism och handel, att det skulle vara något fel i att köpa saker, och att det inte skulle gå att köpa lycka. Jag köpte häromdagen filmer jag länge velat och behövt se och kände mig lycklig över det valet. När jag hittar byxor som passar och som får min komplex att minska känner jag också en lycka, på samma sätt som när jag köper en ny telefon och njuter av den faktiskt fungerar tillskillnad från min gamla. Är den lyckan mindre värd än andras lycka, ska vi börja ställa känslor mot varandra på det sättet nu? Man kanske inte kan köpa lycka för pengar, men saker kan göra dig lycklig.

Däremot håller jag med om tanken på medveten konsumtion och att vi måste fundera över vad vi köper, att pengar inte växer på träd och att det är viktigt att lära sig pengars värde. Jag har lärt mig pengars värde baklänges, genom avundsjukan i min klasskamraters konsumtion och utlandsresor, där lärde jag mig vad pengar betyder. Detta har gjort att jag idag är sparsam (jag tycker att allt över 150:- för kläder är dyrt innerst inne) men samtidigt gärna spenderar pengar, men gör val för vad jag lägger mina pengar på.

Att göra val för vad man lägger pengar på tror jag ger mer än att bestämma att man inte får köpa nytt av ren princip.

När jag var liten på 90-talet så spelade jag fotboll en kort period, anledningen till att jag slutade berodde mest på ointresse från min sida. Istället kom jag att hålla på med teater och ridsport. Detta föll inte i god jord bland de andra killarna i min klass, riktiga killar höll på med fotboll eller hockey. De var i alla inte på något som helst sätt fjolliga. I dagarna har jag börjat fundera på vad som hade hänt om jag hade stannat inom fotbollen. Anton Hysén är fyra år yngre än mig och har nyligen kommit ut som den första manliga homosexuella fotbollsspelaren på 20 år. Sist det hände, 1990, slutade det med att Justin Fashanu (som bland annat spelade i TFF en kort period) tog livet av sig på grund av den häxjakt som utbröt när han kom ut som homosexuell.

Jag möter många skolungdomar när jag är ute och föreläser om hbt-frågor. En vanlig fördom jag möts av är varför homosexuella killar alltid är så fjolliga, att vara fjollig är alltså det samma att agera feminint. Ofta slår det mig hur lite det har förändrats från när jag själv gick i skolan.

När nu en fotbollsspelare vågar komma ut och stå för den han är så hoppas jag verkligen att den bilden kan förändras. Anton Hysén kan visa på att det går att vara homosexuell och spela fotboll och andra klassiskt manliga sysselsättningar, han kan vara förebilden många killar där ute saknar.

Möjligheten till identifikation är viktig, när jag själv kom underfund med min homosexualitet fanns endast Lukas i Skilda världar att identifiera sig med. Jag hoppas verkligen Anton Hysén tar sitt ansvar som förebild för att spräcka bilden av bögen som feminin och vek, att det är en fråga om kärlek och inte om personlighet.

Anton Hysén är knappast den enda manliga homosexuella fotbollsspelaren, trots det så har ingen annan vågat komma ut ur garderoben på över 20 år, inte bara i Sverige, utan i världen. Man kan ju undra hur det kommer sig. Personligen så tror mycket handlar om den kultur som finns runt sporten, en kultur där killar uppmanas att inte bete sig som kärringar på planen.

I samband att Anton Hysén kom ut publicerades en artikel jag skrivit för Ottar rapport om varför det inte hänt fören nu. Det de flesta jag intervjuade var överens om det antagligen främst skulle vara supportrarna som skulle reagera, men klubbkamrater och tränare inte skulle ha något problem med det.  Jag kan bara hoppas att vi kommit så långt.

Det är över 20 år sedan Justin Fashanu dog – vi får hoppas världen är redo nu.

Länk: http://bit.ly/fpOCi0

Publicerat på Correns sportsidor 12/3 2011

När jag var tonåring i småstaden Västervik hade jag ett system som bestod av 3-4 äldre män jag brukade ligga med. Jag hade ännu inte kommit ut som homo och hade ingen att vända mig till, ingen att prata med och ingen i min ålder att träffa. Resultatet blev att jag upprättade ett system av män som jag alternerade mellan. Vi pratade väldigt sällan med varandra. Mest urskuldande. Innan jag lade mig ner och lät dem göra som de ville, allt för att få känna mig sedd. Jag hade ju ställt upp, jag ville. Men ändå så kunde det göra ont, men jag sa ingenting. På sätt och vis begick jag ett övergrepp mot mig själv som utsatte mig för det här.

Även när jag hade flyttat och kommit ut så fortsatte jag med det här systemet. I hemlighet. Med nya män. I backspegeln kan jag se ett mönster. Att ha sex blev ett sätt att skada mig själv på, men det var också det enda sätt jag visste för att få känna närhet. Det händer fortfarande att jag gör så. När min självkänsla tryter försöker jag ofta fylla tomheten med kravlöst sex. Jag har utsatt mig för alltför dumma saker i flykten undan desperationen. Jag har låtit män göra vad de vill med mig, samtidigt som jag räknat sekunderna tills det är över. Och antagligen har andra låtit mig göra samma sak mot dem. För vi vågar inte säga nej, vi har ju lovat. Genom att det var en sån hemlighet att vara homo fanns det inte heller någon att prata med. Det är just utanförskapet som skapar det här beteendet. Jag hyser en naiv tro att det ska vara lättare att vara ung och homo idag, men jag tror dessvärre att jag misstar mig.

Jag bör nog tillägga att jag haft väldigt bra kravlöst sex också, det är inte det. Men jag önskar någon hade sagt åt mig att det är ok att säga nej, att man ska ha sex med de man tänder på, för att man vill, inte bara för att ha sex. Jag önskar att någon hade sett mig. Framförallt önskar jag att vi hade pratat om det. Pratat om vad som är ok, att det är ok att säga nej. Om någon hade sagt att det var okej att vara gay hade jag antagligen inte utsatt mig för det här. Jag tror vi behöver kommunicera mer när har vi sex, så att det känns bra för alla inblandade. Men också att vi behöver samtala om sex, och om var gränserna går.

För vad är ett övergrepp egentligen? En kompis till mig träffade en gång en kille som hon låg med för att bli av med, i rädsla för att han annars skulle ha gjort något ännu värre. Är det ett övergrepp? Är det ett övergrepp att ligga för hussämjans skull? Eller om du inte sagt nej men ångrar dig i efterhand? Vi behöver prata om det.

Journalisten Johanna Koljonen drog i förra veckan igång en kampanj om att våga prata om gränserna för sexuella övergrepp på Twitter. Detta i svallvågorna efter misstroendet mot de kvinnor som anmält Julian Assange. Och vi måste våga prata om det, bryta tabun och prata om det som känns obekvämt. För annars kommer fler göra om samma misstag och klandra sig själva. Vi vill problematisera, visa på gråzonen. För om vi inte pratar, kan vi inte definiera var gränsen går.

Publicerat i Västerbottens Folkblad 22/12