Videoklipp

Veckans kulturrapport vecka 1 – 2014 års bästa HBTQ-serier

Det har blivit dags att summera 2014. Jag tror som sagt var inte på att skriva årssummeringar förrän efter nyår och inspirerad av TVdags tänkte jag summera de bästa HBTQ-serierna på TV under 2014. De jag har sett alltså, de jag inte har sett som Transparent och Kingdom tex finns av naturliga skäl inte med på listan.

1. Ögonvittnet
Ja, för att förstå storheten i serien kan ni ju läsa mina tidigare inlägg. Men kortfattat handlar det alltså om två 15-åriga killar som blir ögonvittnen till ett brott, och får fly från gärningsmannen. Deras största  rädsla är dock att deras relation ska avslöjas. Det är en så fin, och skrämmande skildring.

2. The Fosters
The Fosters handlar alltså om ett lesbiskt par som har en uppsättning fosterbarn, och relationen i familjen. Måste ses för att upplevas, är lite lagom amerikanskt småtrevlig och småputtrig, utan urflippade plottar utan en tydlig båge där all handling hänger ihop. Serien blundar inte heller för homofobi eller hur situationen ser ut för HBTQ-personer, det finns till och med en transperson med och då kom det fram på ett bra sätt hur det är för unga transpersoner.


3. Looking
Det nya Queer as folk. Bögar i 30-års åldern som har kommit ut och som dras med de besvär som det innebär att vara just bög i 30-års åldern. Befriande i just det att de får berätta en historia som inte är så tillrättalagd för den heterosexuella publiken.

4. Vicious
Här är det inte så tillrättalagt heller, med en sitcom där två bittra bögar gnabbas med varandra. Derek Jacobi och Ian McKellen är i högform, och roligt är det.

5. Fakeing it
Ungdomsserie på MTV där nakenhet klipps bort och svordomar censureras. Handlar om de två bästisarna Karma och Amy som i första säsongen låtsas vara ett par för att bli populära, de går på en väldigt utopisk skola minst sagt. Amy kommer sedan fram till att hon är lesbisk, och kär i Karma. Serien innehåller även en intersexuell skönhetsdrottning och en brottare som kommer ut.


6.  How to get away whit murder
Ord är överflödiga:
7. Orange is the new black
Sönderhyllad i lesbiska kretsar. Någon överskattad säger jag, Piper är ju sjukt tråkig. En serie där birollerna är mer intressanta än huvudrollerna. Som Grease, fast lesbiskt och med en bättre sensmoral.


8. Glee
Jag vet inte var jag ska börja. Glee har spårat ur så många gånger att det inte är roligt längre. Det kommer en ny säsong snart som ska knyta ihop påsen. Dock är serien mästerlig i sin representation men brister så att det sjunger om det i sin dramaturgi, borde ha avslutats för två säsonger sedan ungefär.


9. True Blood
Znark. True Blood spårade ur ungefär när vampyren Bill blev vampyrgud. Slutet på sista säsongen var ett enda virrvarr av konstigheter med logiska luckor lika stora som Lappland. Men detta till trots, LaFayette! Drömscenen mellan Jason och Eric! Det här är en serie som tar till vara på sitt queera kapital på rätt sätt, det blir inte konstlat. Dessvärre slutade True Blood vara relevant för flera säsonger sedan, dramaturgin ersattes av kaos. Men må vi aldrig glömma hur den fick oss att le när den var som bäst.


10. Penny Dreadfull 
Jag säger bara en sak, Dorian Grey har sex med en varulv.


Årets bakläxa: Teen Wolf
Danny skrevs ut, den homosexuella tvilling varulven skrevs ut. Kvar blev en kille jag tappat namnet på och som knappt syntes mer än som ett queer-alibi, en indikation på att Styles kan vara bisexuell och allt detta med den rörigaste plotten i seriens historia.

Årets Keep up the good work: Game of Thrones
Prins Oberon. Jag säger bara det. Loras är ju annars min favorit som jag när en naiv förhoppning att få se mer av, men det är ju knappast troligt. Prins Oberon är ju dessutom utskriven nu, men vi får hoppas att de fortsätter lägga in queera inslag. Och kom ihåg, där det finns drakar kan det även finnas gränsöverskridande och samkönat begär.

Årets nästan där, bara lite till: Dowton Abbey
Åh Thomas, som jag älskar dig och dina elakheter. Under 1920-talet var det olagligt med homosexualitet och det är något som serien måste ta hänsyn till. Därför blir det mest antydningar av olika slag, men jag när en stilla förhoppning om en mer utvecklad linje för Thomas under nästa säsong, och att de använder den här nya Andy-butlern som en del av det.

Årets Indie: Please just like me
Jag är något ambivalent till den här serien, och den känns väldigt hipstrig och indie samtidigt som den är väldigt rolig. Kortfattat handlar den om Josh som i vuxen ålder (strax efter 20) kommer fram till att han är homosexuell, kommer ut och allt sådant. I säsong två som kom i år, så fokuseras det mer på vad som faktiskt händer sedan, vilket är befriande fritt från klyschor. Det är lätt beroende framkallande, men lite som socker så uppstår en konstig mättnad efteråt. Inte riktigt min kopp te helt enkelt.

 

Veckans kulturrapport

Detta är tänkt som ett nytt inslag här på hemsidan, för att komma igång med bloggandet igen för att skriva om sådant som inte får plats någon annanstans. Varje vecka ska jag, försöka, skriva om vad för HBTQ-kultur jag konsumerat och ge en form av analys.

Den här texten börjar däremot med förra veckan och Love Antells framförande av Tommy Tycker Om Mig i Så mycket bättre. Den låten har personligt värde för mig, det var på den första skivan jag fick och är en låt jag kan utantill, jag skulle säga att det är min favoritlåt med Carola, en artist jag har en avig inställning till. Men det är inte det viktiga här. Inte heller att versionen kanske inte är ett musikaliskt mästerverk. Det viktiga är att Love Antell bytt ut ett ord, från “trots att du är tjej så är du helt okej” till “trots att du är kille så är du helt okej”. Låten handlar nu alltså om kärleken mellan två killar. Så enkelt, och så mycket bättre. Framförallt är det viktigt, och intressant, i att det är så unikt. Samkönad kärlek i populärmusik är inget vi är bortskämda med, framförallt inte framförda i familjeprogram som Så mycket bättre. När en vad som verkar heterosexuell man dessutom framför det, utan att det är plojigt eller grabbigt. Det är en symbolhandling i det lilla som visar på vad som händer när någon ser utanför sin horisont och att alla kan vi göra något. God konst är den som berättar något och har ett budskap. Här nedan kan ni själva ta del av framförandet.

 

Nu till den här veckan.

Det har börjat en ny serie på SVT, norska Ögonvittnet. Grundstoryn är att två femtonåriga killar åker ut till en stuga vid ett sandtag i skogen, den ena tävlar i motorcross. Väl där börjar de hångla men blir avbrutna när de bevittnar en dödsskjutning som de får fly från hals över huvud. Nu är det ju bara det att de inte kan gå till polisen, för då kommer det ju fram vad de har gjort. Jag tycker det är intressant med just den här twisten, eftersom den visar på hur det faktiskt är. Vi har kanske kommit långt, men 2014 är det fortfarande inte något eftersträvansvärt att vara 15, homosexuell och bo på den norska landsbygden. ‘

Annat är läget i Faking It, en komediserie på MTV. Serien utspelar sig på en highschool som är antagligen är Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas mardröm. En blandning av hudfärger, etniciteter, sexualiteter, kön och funktioner som blandas i en samstämmig form av acceptans. Här är grundplotten de bäste kompisarna Karma och Amy som i  första säsongen försöker bli populära genom att låtsas vara lesbiska. Det får en hel del intressanta följder, som att Amy inser att hon egentligen är kär i Karma. Andra säsongen har precis slutat gå och jag måste säga att även om den stundvis är rätt cheesy så är det underhållande, och fint att det kan finnas den här typen av historier också.

Slutligen, Downton Abbey. Sista avsnittet av säsong 5. Kan inte Thomas bara få bli kysst av någon som vill ha honom. Någon gång, snälla?